Ett brev betyder så mycket.
Det konstaterade Göingeflickorna redan 1964. Sedan hakade Posten på och använde sig av Thore Skogmans textrad i allsköns reklamkampanjer. Om jag inte minns fel så var det på den tiden när faxen började bli en allvarlig konkurrent till brevpapper, kuvert och postens eget porto.
Även om det är sällsynt så dyker det fortfarande upp ett och annat handskrivet brev här på redaktionen. Adressen tycks mödosamt nedpräntat: Mikael Bengtsson, Norran, Skellefteå. Undrar vad Postens sorteringsmaskin säger, men fram kommer brevet, med eller utan postnummer. Känner igen handstilen. Personen ifråga brukar skriva då och då och utan att ta i så kan jag konstatera att vi inte har samma politiska uppfattning.
Även om jag inte är grafolog skulle jag utifrån handstilen säga man, utifrån att han skriver brev, inte e-post, äldre. Förmodligen är det en äldre man vi har att göra med. För berätta vem han är det gör han inte. Det brukar sällan personer med den typen av politiska uppfattningar vilja göra.
Hade gärna delgett läsekretsen hela brevet, men avstår med tanke på innehållet, risken är att juridiken hade trätt in om det publicerats.
Men bland alla invektiv, skällsord och svordomar konstaterar han bland annat att jag borde stänga igen matintaget, och om det nu nödvändigtvis måste vara öppet så borde jag skriva om helt andra saker än att Sverige ska ha en human och generös syn på människor som flyr krig och förföljelse. Efter ytterligare ett antal skällsord och svordomar säger sig personen ifråga älska Jimmie, och med tanke på brevets innehåll torde det vara SD-ledare Åkesson han (eller hon) avser.
Varför denna långa utläggning?
Den ska mest av allt ses som en illustration till och reflektion över hur debattklimatet har förändrats – till det sämre. Det goda politiska samtalet, där uppfattningar och argument nöts mot varandra, är utrotningshotat, det har fått ge vika för skällsord och svordomar. Slipper man bara stå för man säger och skriver så tycks det vara rätt okej att hota, hata och påstå i princip vad som helst.
Helena Giertta, chefredaktör på tidningen Journalisten, skriver i en ledareatt ”kanske är det så att dessa hatare innerst inne vet att det de säger inte är riktigt okej ur ett mänskligt perspektiv”.
Den frågan är det upp till var och en svara på.
Det är debattörerna själva, inte media, eller PK-eliten, som det heter i vart och vartannat inlägg, som styr nivån på debatten. Frågan alla debattörer borde ställa sig är: Vill vi ha en juste debatt baserad på saklighet och fakta eller en som utgår ifrån hot, hat och svordomar.