Foto: Henrik Montgomery/TT
Nattågen till Norrland hotas.
Med ungefär lika stor sannolikhet som att hösten är regnig och blåsig och vintern kall poppar diskussionen om nattågen till övre Norrland upp varje gång statens avtal med Trafikverket går ut.
Den här gången sker det i december 2018. Trafikverket har utrett tre alternativ: fortsätta med dagens utbud, dra ner till ett tåg i vardera riktningen per dygn eller att säsongsanpassa trafiken. Beslut väntas i oktober.
Problemet är att trafiken till övre Norrland inte är kommersiellt lönsam. Statens kostnader för att upprätthålla den landar årligen på 100 miljoner kronor.
Nu är inte Sverige ensamt om att dras med lönsamhetsproblem. Europas nattåg försvinner ett efter ett. Franska SNCF vill inte längre köra nattåg från Paris, City Night vill inte göra det från Köpenhamn, sträcka efter sträcka har försvunnit ur tidtabellerna. Ska det ske flera mord på Orientexpressen blir filmbolagen hänvisade till kulisser.
Men det är en klen tröst för en landsända som frekvent drabbas av röda och blå regeringars dekret: höjda drivmedelsskatter slår mot människor som bor där avstånden är långa och alternativen till bilen obefintliga, flygskatter gör det svårare för människor och företag att mötas och den kustnära järnvägen norrut har gjort halt i Umeå.
Skillnaden mellan övre Norrland och övriga Sverige är ibland ofantlig. Medan miljöpartistiska tågkramare drömmer om svindyra snabbtåg mellan de södra landsdelarnas storstäder drömmer norrlänningarna om en helt vanlig järnväg som på ett säkert sätt kan föra ut landsändans rikedomar ut i Europa. Just nu varken sägs eller hörs det mycket från det rödgröna regeringskansliet om Norrbotniabanan, trots alla löften, och det oroar.
Men nu var det ju tågen det skulle handla om.
Vad som talar för nattågen är att restiden kan utnyttjas för sömn, att stationerna ligger centralt och att det är ett klimatsmart sätt att resa. Vad som talar mot är att trafiken inte är kommersiellt lönsam, trots att biljettpriserna gör att det många gånger är billigare att ta flyget.
Övre Norrland står och faller inte med nattågen till och från Stockholm. Vad övre Norrland står och faller med är fungerande kommunikationer, oavsett transportslag, och en näringslivspolitik som tar hänsyn till de speciella förhållandena som finns häruppe. Men för det behövs en regering som förstår hur verkligheten ser ut och hur beslut tagna ur ett storstadsperspektiv drabbar de glesare befolkade delarna av Sverige.
Och sådant har det varit ont om alltsedan friherren D T von Schulzenheim ifrågasatte Norra stambanan för styvt 150 år sedan.
Vad som behövs är inte specifikt nattåg. Vad som behövs är en bred och förutsättningslös diskussion om hur norrlänningar ska ta sig till Stockholm och hur stockholmare ska ta sig till Norrland. I den diskussionen kan och bör nattågen ingå.