I september 2008 spred sig paniken när den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs. Då räddade samarbete världsekonomin från kollaps. I dag agerar världens länder utan större samordning.
Vi lever i farsotens tidevarv.
Helt plötsligt bara försvann den, den där vardagliga tryggheten som vi så länge tagit för given.
Historiker och ekonomer försöker hitta paralleller. Några pratar om börskraschen 1929 och den stora depressionen under 1930-talet. Andra drar paralleller till spanska sjukan. I betydligt färskare minne finns finanskraschen 2008.
En lång period av krishantering ligger framför oss. Det som från början var en hälsokris har blivit en ekonomisk kris som riskerar att bli en finanskris. Vi är inte där ännu, men om det här fortsätter riskerar vi att komma dit, konstaterade Kerstin Hessius, vd för tredje AP-fonden, i torsdagens (19/3 2020) Aktuelltsändning.
Då, 2008, var det samarbete och gemensamma grepp som räddade världsekonomin från kollaps. Världens 19 ledande ekonomier i G20-gruppen (EU är den tjugonde medlemmen) stakade ut vägen. Ekonomin stimulerades med en rad olika åtgärder. Räddningspaketet blev framgångsrikt. Världen kunde så småningom andras ut.
Mycket har hänt på tolv år. Isolation och handelshinder har ersatt samarbete. Murar har byggts, både bildliga och bokstavliga. Den egocentriska och hemmablinda nationalismen har vuxit sig allt starkare i tider när vi mer än allt annat behöver samarbete och öppenhet.
Större delen av Europa har stängt ner sin verksamhet. Enskilda länder stängde gränserna, andra följde snabbt efter. Vilken effekt det har haft, har och kommer att ha på smittspridningen är svårt att veta. EU:s egna experter menar att åtgärden är ineffektiv. Däremot försvåras nödvändiga transporter över gränserna. Det finns en risk att oumbärlig medicinsk utrustning fastar.
Världshandelns förutsättningar förändrades drastiskt i och med det av Donald Trump utlysta handelskriget mot Kina. Kineserna slog naturligtvis tillbaka. Handelskriget trappades successivt upp. Frostiga förbindelser blev allt frostigare. Men amerikansk patriotism, om än bristfälligt inlindad i protektionism, är någonting som alltid brukar tilltala ”folket”. Och det vet Trump.
Förutsättningarna för ett starkt europeiskt samarbete förändrades även det drastiskt när britterna röstade för ett lämna EU. Brexit och den politiska cirkus som sedan följde har mer eller mindre paralyserat det europeiska samarbetet.
De ekonomiska och politiska vapen som hade behövt vara vassa har med åren blivit allt slöare. Det globala samarbete, som hade kunnat spela en avgörande roll i kampen mot coronakrisens följdverkningar, är svagare i dag än vad det var för tolv år sedan i samband med finanskraschen.
Regeringar och riksbanker i enskilda länder gör vad de kan, vad de tror är rätt. De nationella krispaketen avlöser varandra. Det pumpas in pengar i ekonomin.
Visserligen har den europaiska centralbanken stödköpt stats- och företagsobligationer till ett värde av ofantliga 750 miljarder euro, och ECB-chefen Christine Lagarde säger att det inte finns någon gräns för engagemanget för euron. Men det där riktiga, djupa samarbetet. Kanske kommer det längre fram. Förhoppningsvis kommer det.
Världen har mer eller mindre stannat av, ekonomierna störtdyker, många befarar ett veritabelt magplask. Nu är det viktigt, oerhört viktigt, att efterfrågan i ekonomin hålls uppe, att regering och myndigheter gör rätt sak i rätt tid för att inte ytterligare förvärra situationen.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, och tillsammans med andra hade vi kunnat göra ännu mer, både i det lilla, i det nationella och i det globala perspektivet.