Den mest hysteriska hysterin efter Skellefteås ishockeyguld har lagt sig. Vardagen börjar åter göra sig påmind. En och annan svartgul dekoration påminner förvisso om det som hänt, men, som sagt, vardagen har börjat göra sig påmind.
Superlativen har haglat, medieexponeringen har varit massiv, tv, radio och tidningar, plötsligt visste hela Sverige att Skellefteå var bäst i ishockey, och att det fanns en stad med det namnet, långt däruppe i norr. Alla visste det, från grönsaksförsäljaren på Mårtenstorget i Lund (som ursprungligen kommer från Kurdistan), via banktjänstemannen i Örebro och mellanstadieläraren i Sundsvall till renskötaren utanför Kiruna.
Det finns mycket som kommunen, som bygden kan lära av Skellefteå AIK, om man vill. Hur man bygger en fungerande grupp, hur man tar vara på och skolar talanger, hur man får en grupp människor att känna samhörighet med varandra, hur man formar en organisation som framgångsrikt arbetar mot ett gemensamt mål. Om allt det där har Daniel Öhgren, Centerpartiets gruppledare här i Skellefteå, skrivit en alldeles utmärkt debattartikel (Norran, tisdagen 23 april 2013).
Den stora frågan är i vilken utsträckning Skellefteås politiker är beredda att ta till sig av det som Skellefteå AIK är så oerhört bra på: att på olika plan bygga en framgångsrik organisation. Den där viktiga fingertoppskänslan brukar ofta lysa med sin frånvaro hos både majoritet och minoritet när politiska tvisteämnen ska debatteras.
Hur många gånger har till exempel inte socialdemokratiska fullmäktigeledamöter (i olika ordalag) konstaterat att de fått väljarnas förtroende, att de har egen majoritet och därmed makten att göra som vi vill. Hur många gånger har inte företrädare för minoriteten (i olika ordalag) talat om en socialdemokrati som vägrar att lyssna och som uppträder med en självpåtagen maktfullkomlighet. Att samarbetsklimatet blivit bättre under senare år hjälper föga när rollerna är så cementerade att de blivit svåra att komma ur.
Snart ska Socialdemokraterna i Skellefteå välja nytt/nya kommunalråd. Vem det blir återstår att se. Men vem det än blir kan han eller hon (eller båda) lära mycket av Skellefteå AIK – inte minst i kosten att bygga en framgångsrik organisation, och då handlar det inte bara inom partiet, utan också externt, att få alla i kommunen att känna framtidstro och arbeta mot gemensamma mål.
Skellefteå AIK har visat att det går. Nu gäller det för kommunen och dess politiker att följa efter, att visa att alla stolta mål och höga målsättningar går att förverkliga, att det inte bara är tomma ord, men för att det ska lyckas behövs ett framgångsrikt lagbygge à la Skellefteå AIK.