Vad vilja Socialdemokraterna?
Den 6 november 1881 höll August Palm sitt berömda tal i Malmö. Ämnet för anförandet var ”Vad vilja socialisterna”, men i hans manus var rubriken ”Vad vilja socialdemokraterna?”.
Den som följt med i politiken vet i varje fall i grova drag vad Socialdemokraterna vill. Den som inte har gjort det kan få en uppdatering när statsminister Stefan Löfven (S) på söndag håller sitt traditionella sommartal i Stockholm. För övrigt på samma dag och samma klockslag som Vänsterledaren Jonas Sjöstedt ska tala i Umeå.
Hela våren har Socialdemokraterna ondgjort sig över att ha tvingats regera på och administrera en borgerlig budget. Det har varit roten till allt ont, allt gott som det fört med sig har däremot S tigit om, till exempel att det faktiskt gått rätt bra för Sverige, att den svenska ekonomin efter två borgerliga mandatperioder är överraskande stark.
Det dystra tonläge som framför allt finansminister Magdalena Andersson (S) målar upp har helt enkelt inte varit med sanningen överensstämmande. Trots det fortsätter hon att måla framtiden i onödigt dystra färger. Budgetutrymmet beskrivs som stramt inför de stundande budgetförhandlingarna på Harpsund.
Den budget som den rödgröna regeringen lägger fram senare i höst kommer att ge en bra indikation på hur S vill göra det man säger sig vilja göra. Det ska bli intressant att följa hur S-löftet om lägst arbetslöshet i EU 2020 ska förverkligas. För samtidigt som man lovar att bekämpa arbetslösheten höjs skatterna på jobb och företagande.
Konjunkturinstitutet varnar för att regeringens politik – med bland annat höjda inkomstskatter och minskade rot- och rut-avdrag – kommer att resultera i 15 000–20 000 färre jobb. Inte ens regeringen tror att arbetslösheten kommer att minska. Någon som blir klok på den S-logiken?
Det tycks som om S i allmänhet och Magdalena Andersson i synnerhet har fastnat i en bild av ett Sverige förött av odugliga borgerliga regeringar. Så är det naturligtvis inte. Problemet är bara att om en osanning upprepas tillräckligt länge kommer den med tiden att framstå som en realitet.
Å andra sidan, vill regeringen framstå som räddare i nöden är det en klok taktik att först ”baissa” tillståndet i konungariket Sverige för att sedan, och successivt, måla upp en allt ljusare bild och presentera alltmer optimistiska framtidsutsikter. Förhoppningsvis är väljarkåren så klok och förståndig att den genomskådar bluffen.
Det vore rakryggat och hederligt om statsminister Löfven i sitt sommartal kunde erkänna att det för tillfället faktiskt går rätt bra för Sverige.