Det var grått, grått, grått …
Husfasaderna var gråa, människorna var gråa, vädret var grått.
En liten parvel på några och tio, på sin första utlandsresa, vandrar förundrad längs en gata i Östberlin. Funderar på gråheten, hur allting kan vara så grått. Några timmar senare är vi, jag och min pappa, vid gränsen igen. Checkpoint Charlie passeras. Tillbaka i väst, tack och lov. Färgerna, dofterna, skyltfönstrens överflöd. Jag kommer ihåg att det till och med kändes lättare att andas.
Vad jag inte förstod då var upphovet till den tryckande gråheten: att oliktänkande förföljdes, fängslades eller utvisades, den kommunistiska regimens brott mot mänskligheten, ett samhälle där alla var angivare, där var fjärde DDR-medborgare på ett eller annat sätt jobbade åt Statssäkerhetsministeriet (Stasi). De mer eller mindre tomma affärerna, knapphetens lysande stjärna.
Klockan är halv tio på kvällen. Det är den 9 november 1989. De östtyska gränsvakterna inser att det är omöjligt att hålla gränsen stängd när tusentals och åter tusentals östtyskar börjar bege sig i riktning mot gränskontrollerna. Muren, den förhatliga muren, den som Torgny Lindgren förvandlat till ett djupt dike i romanen ”Hummelhonung” hade fallit.
Det som började med varvsarbetarnas strejk vid Leninvarvet i Gdańsk i Polen i augusti 1980 nådde sin kulmen med Berlinmurens fall och sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien. Sovjetunionen rämnade, det kalla kriget var slut.
Det är i dag på dagen 30 år sedan Berlinmuren föll. Människor världen över låses fortfarande in i diktaturens bildliga och bokstavliga fängelser: i Syrien, Sydsudan, Eritrea och Nordkorea, i Turkmenistan, Ekvatorialguinea, Saudiarabien och Somalia, i Uzbekistan, Sudan, Centralafrikanska republiken och Libyen.
Men allting är inte svart, eller grått, tack och lov.
När auktoritära ledare som Rysslands president Vladimir Putin, Ungerns premiärminister Viktor Orbán och Kinas president Xi Jinping låter fängsla oppositionella, slår ner protester med batonger, vattenkanoner och gummikulor, eller låter myndighetspersoner göra livet surt för regimen misshagliga så vet man i varje fall en sak: De känner att deras maktposition är bräcklig.
I Ungern har det börjar gunga under fötterna på Viktor Orbán. Tillfälligt eller konstant återstår att se. Nyligen förlorade han och hans parti Fidesz lokalvalen i huvudstaden Budapest och i flera andra större städer. Den första egentliga valförlusten sedan han kom till makten 2010. Ungrarna och oppositionen hade fått nog av den utbredda korruptionen.
Allt blev inte som man hoppades efter Berlinmurens fall. Den liberala demokratin segrade inte, inte överallt.
Det gamla Östtyskland släpar fortfarande efter Västtyskland. Sociala klyftor, arbetslöshet och ett samhällskontrakt som inte håller måttet är en bra grogrund för fascistiska och nazistiska rörelser och partier. De statsbärande partierna har problem. Så även i Sverige där Socialdemokraterna och Moderaterna tappar mark till Sverigedemokraterna.
Det finns många goda skäl att fira Berlinmurens fall. Men låt oss också skänka alla människor i ofrihet en extra tanke en dag som denna.
Och glöm inte att även demokratin, precis som diktaturen, är en skör skapelse.