Det finns hopp i ett mörkbrunt Europa

På den positiva sidan finns att Sverige verkar ha gjort sitt vägval.

FOTO: ANDERS WIKLUND/TT
                  2013 var året då svenska folket deltog i massdemonstrationer mot rasism, som här i Kärrtorp utanför Stockholm.
                  FOTO: ANDERS WIKLUND/TT
                  2013 var året då svenska folket deltog i massdemonstrationer mot rasism, som här i Kärrtorp utanför Stockholm.

FOTO: ANDERS WIKLUND/TT 2013 var året då svenska folket deltog i massdemonstrationer mot rasism, som här i Kärrtorp utanför Stockholm. FOTO: ANDERS WIKLUND/TT 2013 var året då svenska folket deltog i massdemonstrationer mot rasism, som här i Kärrtorp utanför Stockholm.

Foto: Foto: Ledarredaktion

Politik2014-01-13 06:01
Detta är en ledare. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

2013 utvecklades till ett år när såväl rasismen som antirasismen frodades, växte och antog tydligare former.

I Europa vinner de nationalistiska, högerradikala och EU-kritiska partierna alltmer politiskt inflytande. I Norge sitter Fremskrittspartiet sedan i höstas i regeringen och flera av de nationalistiska partierna, med franska Front Nationals partiordförande Marine Le Pen i spetsen, satsar på att bilda en egen partigrupp efter valet till Europaparlamentet i maj.

Men det mest oroväckande är varken de populistiska partierna i sig eller de mörkbruna strömningarna, utan de övriga partiernas reaktioner. På flera håll tillåts högerextremisterna, åtminstone delvis, sätta agendan och undan för undan får de en allt större del av problemformuleringsprivilegiet.

Det tydligaste exemplet under 2013 var när den brittiske premiärministern David Cameron i ett uppmärksammat tal varnade för ”social turism” från Bulgarien och Rumänien, troligtvis för att locka tillbaka väljare från UK Independence Party. Samma sak skedde inför det franska presidentvalet 2012, när den dåvarande presidenten Nicolas Sarkozy försökte vinna väljare från Front National, genom att spä på främlingsfientliga stämningar. Risken att fler europeiska toppolitiker kommer att gå i Camerons och Sarkozys fotspår är tyvärr överhängande och EU-valet ser ut att bli ett vägval. Europeisk gemenskap ställs mot stängda nationsgränser, tolerans mot intolerans och öppenhet mot rasism.

På den positiva sidan finns att Sverige verkar ha gjort sitt vägval. Visserligen har Sverigedemokraterna parkerat på runt tio procent i opinionsundersökningarna och Svenska motståndsrörelsen, som en dryg vecka före jul attackerade den antirasistiska manifestationen i Kärrtorp, har enligt stiftelsen Expo blivit allt mer aktiva.

Men utvecklingen har inte skett i tysthet. 2013 var inte bara året då det var 50-årsjubileum för den amerikanska marschen för lika rättigheter för svarta och vita, som avslutades med Martin Luther Kings ”I have a dream”. Det var även året då svenska folket deltog i massdemonstrationer mot rasism. Det var året då vi förfasade oss över att den svenska polisen i hemlighet registrerade romer och utförde id-kontroller i kollektivtrafiken för att hitta papperslösa.

Det var året då vi, efter den fasansfulla drunkningsolyckan utanför Lampedusa, insåg att Medelhavet har förvandlats till en massgrav. Det var året då Migrationsverket beslutade att syrier ska få permanent uppehållstillstånd och riksdagen fastslog att papperslösa ska ha rätt till sjukvård och skolgång.

När vi gör bokslut för 2013 måste den tilltagande främlingsfientligheten skrivas in i den negativa kolumnen. Samtidigt får vi inte glömma bort att glädja oss åt att kraftsamlingen mot rasism troligtvis aldrig har varit starkare.

Susanne Nyström

undefined
FOTO: ANDERS WIKLUND/TT 2013 var året då svenska folket deltog i massdemonstrationer mot rasism, som här i Kärrtorp utanför Stockholm. FOTO: ANDERS WIKLUND/TT 2013 var året då svenska folket deltog i massdemonstrationer mot rasism, som här i Kärrtorp utanför Stockholm.