Enligt Liberalernas partisekreterare Maria Arnholm har EU-parlamentarikern Cecilia Wikström valt sina styrelseuppdrag framför partiet och politiken.
Krisen inom Liberalerna djupnar.
Den här helgen skulle partiet få möjlighet att blicka framåt, dessutom på mammas gata, inom EU-politiken. Och nog försökte partiledaren Jan Björklund. Han inledde riksmötet i Västerås med ett hyllningstal till EU.
Men det blev inte så. Liberalerna ville prata EU. Media ville hellre diskutera petningen av Europaparlamentarikern och toppkandidaten Cecilia Wikström. Media vann den kampen.
Cecilia Wikström har ett heltidsuppdrag som EU-parlamentariker. Utöver detta har hon välbetalda styrelseuppdrag i två svenska aktiebolag, industrikoncernen Beijer-Alma och laserknivstillverkaren Elekta. Att som parlamentariker ha sidouppdrag är tillåtet så länge inkomsterna redovisas, vilket hon har gjort. Det här har också partiledningen vetat om och godkänt.
– Vi gjorde en felbedömning, säger valberedningens ordförande Olle Schmidt.
Vad denna felbedömning består i är lite oklart. Det kan handla om att hennes styrelseuppdrag och omfattningen av arvodena inte anses vara förenliga uppdraget som EU-parlamentariker. Men då måste man fråga sig varför partiet inte agerat tidigare. Det kan också vara så att partiorganisationen inte räknat med att domen över Cecilia Wikströms agerande skulle bli så hård.
När Wikström nominerades för en tredje mandatperiod var det interna stödet stort. Och det finns de som fortfarande stöder henne. Den förra västerbottniska riksdagsledamoten Maria Lundqvist-Brömster skriver till exempel i ett inlägg på Facebook: ”Jag förstår bara inte hur partiet kan agera på detta sätt mot vår mest kompetenta politiker Cecilia Wikström. Personligen tycker jag att PS (partistyrelsens) argumentation utifrån vad som framkommer vid presskonferensen är mycket svag. Vad håller på att hända?”
Det är det nog många liberalpartister som frågar sig. Men Liberalerna är ett trängt parti, med lika dåliga opinionssiffror som självförtroende. Ett sådant parti är känsligare än ett med ett stabilt ledarskap och en långsiktig färdplan vad man vill och hur man vill göra det. När Liberalerna ville visa handlingskraft agerande man på ett sätt som framstod mer eller mindre panikslaget.
Nu är frågan om petningen av Cecilia Wikström kommer att gynna eller missgynna partiet. Vänder inte trenden riskerar Liberalerna att förlora sina två EU-mandat. Det hade varit ett enormt bakslag och en gigantisk prestigeförlust för Sveriges EU-vänligaste parti.
Hur som helst har Liberalerna inte råd med fler affärer. Det räcker gott med riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahls bostadsaffär och Cecilia Wikströms styrelseuppdrag. Det måste dock påpekas att av vad som hittills kommit fram har ingen av dem agerat utanför lagens råmärken eller regelverkens gränser. Det är den moraliska kompassen som visat fel.
Vilket i och för sig är illa nog.
Kritiken mot Cecilia Wikström är inte obefogad. Hon har agerat inom ramarna, men på ett sätt som skadat partiet. Den riskminimeringen inför EU-valet som Liberalerna uppenbarligen hoppas på kan nu i värsta fall göra förtroendekrisen ännu djupare. Några djupa andetag, lite eftertanke och ett mindre konfrontativt förhållningssätt hade varit att föredra.
Just nu är det inte mycket som går Liberalernas väg. Det brukar vara utmärkande för ett parti som har problem, stora problem.