FOTO: BEN CURTIS/AP PHOTO/TT
Det är inte alla journalister förunnat att i lugn och ro kunna sätta punkt utan att riskera att bli trakasserad, förföljd eller kastad i fängelse av någon diktators hantlangare.
Det är heller inte alla journalister förunnat att kunna sätta punkt utan att riskera att bli hotad, eller i värsta fall dödad, av politiska eller religiösa grupperingar, eller kriminella organisationer.
Träffade en journalist från Eritrea för ett tag sedan. Han hade flytt förtryck och förföljelse och hamnat i Sverige. Vi satt och pratade, han berättade vad han hade gjort, jag berättade vad jag gjorde. Efter ett tag tog han mod till sig och frågade: Har du suttit i fängelse för dina åsikter? Nej, svarade jag sanningsenligt. Aldrig, frågade han. Nej, aldrig, svarade jag. Han såg väldigt förvånad ut.
Bättre än så går det nog inte att beskriva skillnaden mellan att vara journalist i Eritrea (på plats 180 i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex) och vara journalist i Sverige (på tionde plats i samma index). Att vara tia bland 180 länder är väl rätt okej, kan tyckas, men det är det inte, långt därifrån. Sverige har faktiskt blivit sämst på pressfrihet i Norden. Sedan 2010, då Sverige låg på en delad förstaplats, har vi blivit omkörda av både Finland, Norge, Danmark och Island.
Även om spelplanen har krympt så har svenska journalister det förhållandevis bra. Sett ur ett globalt perspektiv. Det är ingen förtryckt eller förföljd grupp. Den svenska tiondeplatsen förklaras i stället av FRA-lagen (det har blivit svårare att garantera sina källor ett rejält skydd), att det pågår en diskussion om förändringar i till exempel offentlighetsprincipen och att det finns en hotbild mot redaktioner från bland annat kriminella grupper. Däremot är utvecklingen oroande.
Än mer oroande är den globala utvecklingen. Pressfrihetssituationen har rent generellt försämrats något under året. Enligt Reportrar utan gränser används den globala jakten på terrorister som en förevändning för att legitimera inskränkningar i pressfriheten, även i demokratier, som borde veta bättre och därtill föregå med gott exempel. USA har gått hårt åt visselblåsaren Edward Snowden och Storbritannien tvingade tidningen The Guardian att förstöra källmaterial.
Pressens uppgift är att granska makten, en granskning som av naturliga skäl inte alltid uppskattas av den som granskas. Det är därför det är så frestande att göra inskränkningar i pressfriheten, se på USA, på Storbritannien eller varför inte på Sverige. Men varje inskränkning i pressfriheten är i sin förlängning ett hot mot demokratin. Ur den aspekten är en svensk tiondeplats i pressfrihetsligan absolut ingenting att vara stolt över.