Moderaterna gillade inte finansminister Magdalena Anderssons (S) uttalande om att det är ”tomt i ladorna”. Det är inte konstigt.
Att ett tillträdande statsråd inte prisar den avgående regeringens insatser är heller inte uppseendeväckande. Det avhöll dock inte den moderate riksdagsledamoten Jonas Jacobsson Gjörtler från att KU-anmäla uttalandet, som enligt honom stred mot regeringsformen.
Att oppositionen är kritisk mot regeringens politik är självklart, liksom att regeringen sågar oppositionspartiernas förslag. Vad som däremot är anmärkningsvärt är vilken metod M börjat använda sig av. Kritiken i spåren av Decemberöverenskommelsen har uppenbarligen lett till att M upplever att de måste markera så kraftfullt de kan.
Och vad är kraftfullare än att drämma regelboken i huvudet på sin motståndare?
Enligt Dagens Nyheter har de moderata anmälningarna till Konstitutionsutskottet fördubblats jämfört med förra året. Muf:s ordförande Rasmus Törnblom säger till DN att man borde försöka ta bort ministrarna en efter en, om Alliansen nu inte lägger fram en gemensam budget, eftersom regeringen ”missköter sig” ( 15/2 2016).
Det finns risker med att ta till juridiken mot allt man inte gillar. Konstitutionsutskottet granskar statsrådens arbete i den mening att de sköter sina uppdrag och agerar i enlighet med grundlagen.
Huruvida Magdalena Anderssons ordval om tomma lador var lämpligt eller inte, eller miljöminister Åsa Romsons (MP) val av båtfärg, faller inte under den kategorin.
Moderaternas strategi är ett tecken på ett samtidsfenomen där politiker och debattörer vill göra sina politiska argument starkare genom att låta dem omgärdas av ett juridiskt skimmer. Den gängse uppfattningen verkar vara att ett argument är ogiltigt om det går emot vad föreskrifter och förordningar har fastställt.
Just därför är det viktigt att juridiken inte missbrukas.
Att politiker bör ha respekt för de regler som sätter ramarna för deras arbete är självklart. Men om dessa regler används in absurdum i det dagspolitiska käbblet blir det till slut inflation i hänvisningar till lagboken. Om någon agerar på ett sätt som på riktigt kan vara föremål för granskning finns det då en risk att ingen tar ärendet seriöst.
En och annan moderat borde också ta sig en funderare på om det verkligen är rimligt att försöka få bort ministrarna ”en efter en” bara för att man anser att de inte gör ett bra jobb. Chansen att en socialdemokratiskt ledd regering för en politik som gör borgerliga företrädare nöjda är mycket liten.
Men Rasmus Törnblom och andra maktsugna moderater kan vara lugna. Det finns ett säkrare sätt än juridiken att se till så att regeringen avgår, nämligen att vinna nästa val.
Karin Pihl