FOTO: HASSE HOLMBERG/FOTOGRAFERNA HOLMBERG/TT
Det skulle bli så bra. De största optimisterna hoppades till och med att det här skulle kunna ge glest befolkade kommuner ett välbehövligt uppsving. Även kommunerna hoppades, höll tummarna. Möjligheten att bygga naturskönt och avskilt invid en liten sjö skulle uppväga långa avstånd till affärer, banker och bensinmackar, och den kommunala service som boende i mer tätbefolkade områden tar för given.
När strandskyddslagen justerades och reviderades 2009 var tanken att det skulle bli lättare att bygga i strandnära lägen. Och sådana finns det gott om, inte minst i norra Norrlands inland, i många av de kommuner som har det extra jobbigt i urbaniseringens fotspår. Ta Arjeplog: 8 727 sjöar, eller två och en halv sjö per invånare; med andra ord, mer än dubbelt så många sjöar som Arjeplogsbor. Potentialen att tillfredsställa drömmen om ett strandnära boende är minst sagt betydande, inte bara i Arjeplog, samtidigt som byggandet har varit blygsamt.
Varför, varför blev det så? Förenklat och lite generaliserande handlar det om att staten, via länsstyrelserna, tycks anse att det är viktigare att skydda stränderna, möjligheten att promenera i vattenbrynet, bada, fiska och göra strandhugg från en båt, och skydda det växt- och djurliv som är beroende av vattenmiljöer, än att leva upp till det beslut man själva klubbat igenom.
Strandskyddslagen har kritiserats, både för att vara för generös och för att kraven för att få bygga är för hårda. Det finns all anledning att stärka strandskyddet längre söderut, i Stockholms skärgård, längs Västkusten, i södra Sverige i stort. Däremot borde det på våra nordliga breddgrader finnas plats för både gruvor, renskötsel, friluftsliv, turism och inte minst ett ökat byggande vid havet och vid insjöar och vattendrag.
Nu vill två statliga verk, Boverket och Naturvårdsverket, göra det lättare att bygga vid små sjöar och vattendrag. Det är bra, men det är långtifrån nog. Sveriges kommuner och landsting (SKL) anser inte att förslaget är tillräckligt långtgående, Naturskyddsföreningen (SNF) tycker precis tvärtom. Själv tycker jag att det är märkligt med ett system där staten genom länsstyrelserna, regeringens företrädare ute i länen, anser sig bättre kunna avgöra hur en kommun bäst ska använda sin mark. Man kan undra: på vilka grunder? Någon större risk överexploatering finns inte, det finns ju hur mycket stränder som helst.
Staten har varit njugg mot glesbygden under, vid det här laget, många årtionden. Den bästa present många glesbygdskommuner kan få, och som dessutom är gratis, är att flytta över beslutsrätten över strandskyddet till kommunerna.