Sverige upplever en orolig tid. I sådana brukar sittande regeringar få ökat stöd. Det har inte den nuvarande rödgröna fått.
Det finns naturligtvis mängder av förklaringar och/eller bortförklaringar därtill. Men sanningen – som vid det här laget torde vara uppenbar för både socialdemokrater och miljöpartister – är att väljarna ger regeringen kraftigt underkänt för sitt sätt att hantera krisen.
Ingenting är längre som förut. Sverige är ett land som med några få undantag varit bortskämt med statsmannamässiga statsministrar. Män som med bister uppsyn, myndig stämma och vältalighet lyckats med konststycket att inge förtroende när tiderna har varit besvärliga.
Säga vad man vill om Stefan Löfven, men det har han inte lyckats med. I en krönika i Sydsvenskan (29/11 2015) skriver Per T Ohlsson bland annat så här: ”Medborgarna har, oavsett partisympatier, rätt att förvänta sig ett minimum av stil, tydlighet och eftertanke hos den person som på demokratisk väg har anförtrotts med att styra riket”.
Så sant som det var sagt.
Det är till exempel inte okej att som statsminister använda sig av den platta frasen ”inte okej” om allt från terrorresor från Sverige till Syrien för att ansluta sig till Islamiska staten till uppgifter om att Ryssland övat för en landstigning på Gotland.
Är det folkligt, ja. Är det festligt, knappast. Är det fullsatt, inte om man ser till opinionssiffrorna.
Stefan Löfvens språkliga resa, från hyllad facklig förhandlare, där det mesta sägs bakom stängda dörrar, till ifrågasatt statsminister, där varje uttalande nagelfars av såväl statsvetare som opinionsbildare och språkvårdare, har för honom varit lika svårframkomlig och skumpig som en dåligt underhållen grusväg när tjälen går ur marken.
Självklart är det så att vi alla har våra favorituttryck. Om Stefan Löfven vet hur man använder ordet ”okej” så visste hans företrädare Fredrik Reinfeldt hur man använder ”oacceptabelt” i parti och minut och i allehanda sammanhang. Men medan Reinfeldt utstrålade självsäkerhet och pondus utstrålar Löfven osäkerhet bland alla plattityder och verbala krumsprång. Han ger intryck av att inte trivas i rollen som statsminister.
Å andra sidan hade allt varit så mycket enklare för honom om det funnits någon form av röd tråd i regeringens krishantering. Men det finns det inte. I stället sägs vallöftena upp i rasande takt: Krona-för-krona-principen gäller, nej förresten det gör den visst inte, Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020, nej vänta det ska Sverige inte ha, och så fortsätter det.
Sverige upplever en orolig tid. I sådana brukar sittande regeringar få ökat stöd. Men det har inte den nuvarande rödgröna fått. Det är kanske, när allt kommer omkring, inte så konstigt. En statsminister som inte uppträder statsmannamässigt är ingen hit.