För att varje arbetad timme ska producera ett ännu större värde krävs en förutsättningslös uppdatering av utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Foto: Frida Winter/TT
Den svenska modellen måste förändras.
Framförallt behöver varje arbetad timme producera ett ännu större värde.
Sveriges viktigaste framtidsutmaning var känd redan innan flyktingkrisen. Långtidsutredningen 2015, som analyserade den svenska ekonomins möjligheter på lång sikt, konstaterade redan i fjol att antalet arbetade timmar per person, utslaget på hela befolkningen, sjunker.
Prognosen är inte så dyster som det låter. Om materiellt välstånd enbart avgjordes av hur många timmar vi är på jobbet vore en nordkoreansk bonde rikare än en svensk forskare. Det är inte hur stor del av vår vakna tid vi jobbar som bygger välfärd, utan arbetets sammanlagda värde.
Så hur gör vi varje arbetad timme ännu mer produktiv än i dag?
Det är frågan som alla nationalekonomer brottas med och som kräver en förutsättningslös uppdatering av utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Näringslivets forskningsinstitut Ratio gör ett lovvärt försök genom att lansera en ”positiv reformagenda” i sin nya rapport ” Svenska modellen 4.0”.
Utgångspunkten är att det inte finns anledning för något av blocken att nostalgiskt hänga sig fast vid status quo. Parterna måste ta ett kliv framåt och söka lösningar, precis som man till viss del gjorde under 1970-talets ekonomiska stagnation och nittiotalskrisen. LO och Socialdemokraterna behöver ta till sig den samhällsekonomiska och mänskliga kostnaden som de för höga ingångslönerna leder till. Samtidigt bör delar av borgerligheten inse vilka begränsningar de ”enkla jobben” har.
Det är inte fler skoputsare på gatorna som avgör Sveriges globala konkurrenskraft, även om rut-avdraget kan byggas ut och innefatta fler vardagstjänster. Ratio lyfter snarare fram Sveriges problem med en utbredd mismatch på arbetsmarknaden, föreslår praktik i alla högskoleutbildningar och näringslivsråd vid universiteten. Därtill vill man att nystartade bolag ges frihet från arbetsgivaravgifter de första fem åren och att personaloptioner beskattas som inkomst av kapital.
1985 var 75 procent av alla 21-åringar etablerade på arbetsmarknaden. 2015 nåddes inte samma andel förrän vid 29 års ålder. Det är inte rimligt att tro att den siffran kommer att sjunka i en tid när valfriheten bara ökar och möjligheterna är fler än för 30 år sedan. Däremot måste den högre utbildningen hålla måttet för att fylla ett behov hos jobbskaparna, som i sin tur behöver ta ett större samhällsansvar genom att bredda rekryteringen.
Statsminister Stefan Löfven (S) brukar hävda att den svenska modellen ska ”utvecklas, inte avvecklas”. Nu har han chansen att se över vilka brister som behöver åtgärdas.
Vägen till en tryggad välfärd går knappast genom att nyanlända sorterar gem på Skatteverket. Det är för slappt att lova 5 000 beredskapsjobbpå statliga myndigheter och tro att resten ordnar sig.
Lars Kriss