Socialdemokraterna tar strid för den svenska modellen.
Debatten om ingångslönerna, och de pågående avtalsförhandlingarna, har skärpt tonläget mellan blocken.
Samtliga allianspartier har nu presenterat egna förslag på hur fler nyanlända ska komma i arbete. Moderaterna vill införa ett första jobbet-avdrag som framförallt riktar sig till de med låga inkomster. Kristdemokraterna föreslår en ny form av introduktionsanställning med 75 procent av lägsta lönen enligt kollektivavtal. Både Centerpartiet och Liberalerna kan tänka sig lagstiftning om parterna inte kommer överens.
Att Socialdemokraterna väljer att bemöta den borgerliga offensiven var givet. Den svenska modell som växte fram på 1930-talet var en kompromiss mellan folkrörelser och fabriksägare, kooperationer och kapitalister. Många associerar den svenska modellen med Saltsjöbadsavtalet och parternas ansvar för lönebildningen, men för socialdemokratin betyder begreppet mer än så.
Som ledarskribenten Magnus Johansson skriver i socialdemokratiska Sydöstranutgår S tolkning av den svenska modellen från tre punkter. För det första: Politiken drivs av en tydlig riktning mot ekonomisk jämlikhet. För det andra: Utvecklingen bygger på samförstånd. Och för det tredje: Fackförbund ska ha ett större inflytande än att kunna reduceras till särintressen (2/3 2016).
Socialdemokraternas tolkning av den svenska modellen är en viktig del av S pompösa självbild som det enda riktigt statsbärande partiet, själva garanten för löntagarnas rättigheter.
Den uppfattningen är fortfarande så stor att Socialdemokraterna använder regeringskansliets hemsida för att lägga ut Stefan Löfvens tal i Rågsvedom den svenska modellen, en påminnelse om att den tunna gränsen mellan parti och stat inte försvann med Palme-eran.
De senaste generationerna har välfärdsstaten Sverige haft större social rörlighet än till exempel USA, men för många symboliserar den amerikanska drömmen fortfarande chansen att forma sitt eget liv. Möjligheten att börja från noll och jobba sig uppåt driver människor framåt, även om verkligheten är mer komplex.
Den svenska modellen för snarare tankarna till en färdig mall. Jobbpolitiken som framtidspartiet Socialdemokraterna försvarar tar inte avstamp i några visioner om morgondagen, utan i en redan fastslagen prototyp. Människor med helt olika anställningsbarhet, sett till exempelvis utbildningsnivå och språkkunskaper, ska tryckas ihop på samma lönenivåer.
De borgerliga partierna gjorde rätt som tonade ner systemkritiken för att göra Alliansen valbar för mer än ett decennium sedan, men nu behöver allianspartierna driva reformer som utgår ifrån enskilda människor i stället för system. Regeringens ovilja att göra detsamma leder varken till mer ekonomisk jämlikhet, eller till något politiskt samförstånd.
Lars Kriss
