Vilhelmina är på väg att tömma sparbössan. Hade man varit ett företag hade det för länge sedan krävts en rekonstruktion.
Vilhelmina överväger att låna pengar till kommunens drift.
82 miljoner kronor behövs för att klara innevarande års kommunala verksamhet. 60 miljoner till vardagens bestyr, som löner, el och annat och 22 miljoner till investeringar i vatten och avlopp.
Kommunstyrelsens arbetsutskott har sagt ja till ekonomienhetens förslag. Det ska behandlas på kommunfullmäktige i början av mars.
Att inte låna innebär i praktiken en ekonomisk härdsmälta. Det går inte att spara sig ur akuta behov.
Anledningen stavas akut likviditetskris. Kommunen har levt över sina tillgångar och ”nallat” på sparkontot. Enligt Folkbladet har raset gått snabbt: Betalningsförmågan, likviditeten, har minskat med 54,5 miljoner kronor på endast tio månader. Kvar i kassan finns 13 miljoner. Det borde i genomsnitt finnas 25 för att klara varje månads löneutbetalningar.
Bara under 2020 saknas det 50 miljoner kronor för att kunna betala de kommunanställdas löner, göra nödvändiga investeringar och sköta den löpande driften.
Om skatten höjs med fyra kronor hade 52 miljoner säkrats. Men det hade varit en kommunal brandskattning som motsvarat 38 procent av lönen.
Hade Vilhelmina varit ett företag hade det för länge sedan krävts en rekonstruktion.
Situationen kan omöjligen ha kommit som en blixt från klar himmel. I årsredovisningen för 2018 lämnade Magnus Johansson (S), kommunstyrelsens förre ordförande, över kommunen till Centerpartiets Annika Andersson med följande profetia: ”Inför framtiden står Vilhelmina kommun inför betydligt kärvare ekonomiska tider med stora åtstramningar på kostnadssidan inom den kommunala förvaltningen och där ser vi mandatperiodens stora utmaning.”
Tillsammans med den varningen överlämnade Magnus Johansson och Socialdemokraterna ett underskott på 39,1 miljoner kronor.
Kommunallagen är tydlig: Underskott måste återställas inom en treårsperiod.
Vilhelminas ekonomiska bekymmer är långtifrån unika, om än låneförslaget och den mycket snabba minskningen av kapitalet är det.
2019 gick, enligt Statens kommuner och regioner (SKR), 69 av landets 290 kommuner med underskott.
Sveriges kommuner går en omöjlig ekvation till mötes. Antalet barn, unga och äldre ökar snabbare än den förvärvsarbetande ålderskategorin 20–64 år. Därmed ökar behoven snabbare än skatteintäkterna. Men det är inte hela sanningen bakom urholkningen av kommunernas ekonomi.
På SKR:s hemsida påpekar kommun- och regionförbundets vd Staffan Isling att gisslet stavas generella och riktade statsbidrag: ”under åren 2012 till 2018 ökade de riktade bidragen med cirka 78 procent i fasta priser samtidigt som de generella ökade med knappt fem procent.”
Att stat och regering villkorar kommunernas stöd innebär ökad byråkrati och administration. Det tar tid och kostar pengar.
Den kommunala självbestämmanderätten urholkas successivt av rikspolitiker som tror sig veta – bättre än kommunpolitikerna – vad kommunernas invånare är mest i behov av.
Det är dags att reformera de statliga stöden till kommuner och regioner.
Csaba Bene Perlenberg