FOTO: SCANPIX
Få berättelser inleds lika träffsäkert som Erich Maria Remarques ”På västfronten intet nytt”: Denna bok vill varken vara en anklagelse eller en bekännelse. Den vill endast vara ett försök att berätta om en generation, som förstördes av kriget – även om den undkom granaterna.
Det är i samma anda man bör se den tyska tv-serien ”Krigets unga hjärtan” som visades i början av sommaren (finns på SVT Play). Fem vänner, alla i 20-årsåldern, har avskedsfest i Berlin. Det är våren 1941 och de lovar att de ska ses till jul, ”när kriget är slut”. Sedan åker Wilhelm och Friedhelm till östfronten, Charlotte blir fältsyster, Greta älskarinna åt en högt uppsatt nazist och Viktor, som är jude, skickas efter en tid till ett arbetsläger. Bortsett från oro för Viktor är alla rätt aningslösa. Kriget är slut inom några månader och då kommer Tredje riket att vara i tusen år.
Denna avsaknad av omvärldsanalys har av en del kritiker ansetts vara ett försök att förringa Tysklands skuld, men det är en olycklig tolkning. Alla, i synnerhet tyskarna, vet vilka som bär ansvar för Andra världskriget. TV-serien, vars originaltitel lyder ”Unsere Mütter, unsere Väter”, ser bortom syndabocksfrågan och skildrar tiden, inte nödvändigtvis som den var, utan som de tyska 1950-talisternas mödrar och fäder upplevde den.
För Wilhelms historia är ingen anklagelse, ingen bekännelse. Den är ett ärligt försök att berätta om en generation som spenderade sina ungdomsår med döden som ständigt sällskap. En generation som har sett mer lidande och död, upplevt mer skräck, förödelse och skuld, än någon annan. En generation som under flera år levde i ovetskap om huruvida de närmaste vännerna levde och som fick leva resten av sina liv med minnen som aldrig bearbetades ordentligt.
Efter krigsslutet återvänder tre av de fem vännerna till ett sönderbombat Berlin, påtagligt slitna och åldrade, men vid liv. ”Då var vi hjältar, nu är vi mördare”, säger Wilhelm och sätter fingret på en öm punkt. Vilket individuellt ansvar har en människa som var tolv år när Hitler kom till makten och som drog ut i kriget som tonåring? Den som sätter ett gevär mot en annan människas panna och trycker av är givetvis ansvarig för den andres död. Men om det står mellan att döda och att dödas? Är den som skjuter en mördare eller ett offer för väldigt olyckliga omständigheter?
I slutscenen häller Wilhelm upp vin i tre glas och hälsar på Viktor med ”Jag är glad att du lever”. I nästa stund säger han krasst att de inte behöver vänta på Friedhelm. Inte på Greta heller, meddelar Viktor en frågande Charlotte. Tydligare än så kan det inte sägas: Länder vinner eller förlorar krig. Bland människorna finns bara förlorare.
Susanne Nyström
