Politiker likt den fiktiva presidenten Claire Underwood i ”House of Cards” (spelad av Robin Wright) ska inte klamra sig fast vid makten. Men de får gärna hedra mandatperioderna de är valda för.
Eldsjäl, elit, föreningsaktiv, pamp, engagerad, maktmänniska, visionär, småpåve, ansvarstagande. Kär politiker har många namn.
Att politiker som grupp väcker känslor är inte konstigt. Svåra avväganden kan leda till oanade konsekvenser, som påverkar medborgarna i deras vardag på högst påtagliga, ibland negativa sätt.
Som representanter för väljarkåren är det stora flertalet politiker långt ifrån yrkespolitiker. I stället består våra folkvalda representanter och nämndsledamöter av fritidspolitiker, som ställer upp på sin lediga tid, eller som tvingas ta ledigt från sina vanliga jobb för att kunna vara med och fatta beslut – eller motsätta sig dem.
Inte heller är vardagsgnetet i en skolnämnd, eller bänknötandet i en fullmäktigesal, i närheten av dramatiken i tv-serier som ”House of Cards” och ”Vita huset”. Tack och lov, bör tilläggas.
För de allra flesta innebär ett politiskt engagemang en hoppfull investering i framtiden. Övertygelse och politisk passion måste understödjas av en ordentlig dos tålamod och långsiktighet. Mandatperioder à fyra år är en avsevärd tid i en människas liv, och politiker är som bekant just människor, de också. Livsvillkor och prioriteringar förändras i takt med att möteskalendern fortgår.
Men att så många som var femte fullmäktigeledamot, eller 22 procent, lämnade sina uppdrag under föregående mandatperiod är en förändringsgrad som väcker frågor om den parlamentariska demokratins robusthet.
I Malå var ruljansen störst i hela riket: 44 procent av fullmäktigeledamöterna, 11 av 25, lämnade sina platser mellan 2014 och 2018, rapporterade Norran häromdagen (6/2 2019). Störst förändringar har Malålistan sett. En person avled medan fyra ledamöter avsade sig uppdragen på grund av tidsbrist.
Även Norsjö och Skellefteå låg över rikssnittet med 26,7 respektive 23,1 procent.
Likt alla maktstrukturer gagnas demokratin av ombyte på poster. Nya personer innebär nya erfarenheter, nya referensramar och övriga representativa kvaliteter. Men när det gäller fullmäktige, där även personval medför ökade förväntningar på enskilda politiker, är det rimligt att partierna och deras representanter strävar efter att hedra mandatperioderna till fullo.
Det innebär inte att ledamöter inte kan ge sin plats till sina ersättare under vissa perioder, likt föräldraledighet eller andra särskilt krävande perioder, men att väljarnas förtroende bör värnas.
Att kandidera till och bli invald i fullmäktige är ett hedersuppdrag. Det kommer med rättmätiga krav på uthållighet så länge hälsan och flytt inte kommer i vägen.
Här har partierna ett särskilt ansvar att till fullo förbereda sina kandidater på omfattningen av de uppdrag som fritidspolitiker tar sig an.
Samtidigt tjänas inte demokratin av personer som inte är beredda att ge ärenden den uppmärksamhet som krävs.
Ingen politiker ska klamra sig fast vid makten för länge. Men förtroendevalda får gärna försöka hålla det parlamentariska flåset uppe under den tid som väljarna gett politikerna förtroende att agera i deras intressen.
Demokratisk parlamentarism är inte ett fritidsintresse likt andra säsongsbaserade aktiviteter. Det är helt enkelt bättre att väljarna bestämmer när politiker ska lämna sina uppdrag än att uppdragen överges i förtid.
Csaba Bene Perlenberg