Det är intressant att följa den svenska skoldebatten, eller rättare sagt att följa vad som där diskuteras och vad som inte diskuteras. Den stora Pisa-rapporten talade sitt tydliga språk: svenska elever halkar snabbt efter omvärlden i matematik, läsförståelse och naturvetenskap, inget annat land har tappat mer i matte på tio år och Sverige är långt under OECD-snittet. Både starka och svaga elever har försämrat sina resultat gentemot genomsnittet.
Siffrorna ljuger inte, trots den brittiske premiärministern Benjamin Disraeli och hans påstående om att det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Men om nu resultaten är så katastrofala, borde inte … Nej, uppenbarligen inte … En ansvarstagande skolminister (Jan Björklund, FP) kan inte frånsäga sig ansvaret och borde inte peka på företrädarnas misstag, lika lite som en ansvarstagande opposition ensidigt borde skylla på en nyss nämnd skolminister. Pajkastning är inte vad den svenska skolan behöver.
Men nu är det ju valår nästa år och skolpolitiken rankas på förhand som en av de viktigaste frågorna. Då är det uppenbarligen viktigare att försöka vinna lättköpta politiska poäng än att sätta sig ner över blockgränserna och tillsammans försöka enas om vad den svenska skolan behöver.
Då är frågan varför det går så dåligt för den svenska skolan. Man kan inte bara peka på en orsak, de är många och de hänger samman. Kommunaliseringen i början av 1990-talet är enligt Skolverket en tänkbar sådan, ordningsproblemen (skolk, sen ankomst, störande elever) en annan, att eleverna i alltför stor utsträckning lämnas ensamma med sin inlärning en tredje. Men den svenska skolkrisen är också en lärarkris, yrket har tappat i status, få söker till lärarutbildningarna och alltför mycket tid ägnas åt sådant som inte har med lärandet att göra. Uppenbarligen är det också så att många (långtifrån alla) lärare helt enkelt saknar förmågan att göra undervisningen så intressant att eleverna; ett är på lektionen, två kommer i tid och tre vill lära sig.
Många politiker säger sig vilja den svenska skolan och de svenska eleverna väl. Om det stämmer borde de över blockgränsen sätta sig ner vid samma förhandlingsbord, slå sina kloka huvuden ihop och sluta upp med sin verbala pajkastning. En sådan sittning hade säkerligen kunnat resultera i både kloka och förnuftiga tankar – under förutsättning att partipolitiken lades åt sidan. Det tar tid att vända utvecklingen, därför behöver skolan arbetsro och skolpolitiken måste bli både långsiktig och väl förankrad. Om inte lär chockresultaten för den svenska skolan fortsätta.