FOTO: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN/SvD/TT
Den svenska staten har ingenting att vara stolt över när der gäller behandlingen av samerna. Man har förvisso slutat med att tvångskristna dem som på 1700-talet, slutat bränna deras trummor (benämningen trolltrumma är ett prästerligt påfund för att legitimera utrotandet av samerna förkristna tro) och slutat med skallmätningar och därtill hörande rasbiologi. Synen på samerna har med åren blivit mer civiliserad, men hoten mot den samiska kulturen och det samiska sättet att leva finns kvar, främst i form av diskriminering, ringaktning och allsköns lycksökare som drömmer om att bli rika på inlandets naturresurser.
Den stora gruvboomen, den som kom av sig, har med all önskvärd tydlighet visat hur lite de människor som kommer i storkapitalets väg är värda. En gång i tiden byggdes Sverige rikt av naturresurserna – vattnet, skogen och malmen. Det är förvisso sant. Men sant är också att mycket av det välstånd som naturresurserna på den tiden gav stannade i Sverige, framför allt tack vare LKAB, som förstatligades 1907. Nuförtiden är det mest utländska bolag som prospekterar, bryter och hoppas bli rika på den svenska malmen, med Centerpartiets goda minne. Näringsminister Annie Lööfs nya mineralstrategi tar väldigt lite hänsyn till naturen och samernas sätt att leva.
Samtidigt vandaliseras vägskyltar med ortsnamn på samiska allt oftare, enligt det samiska centret mot rasism och diskriminering, Verddeviessu. Rasistiska och nedsättande kommentarer (de flesta naturligtvis anonyma) sprids på nätet och samernas hävdvunna rättigheter ifrågasätts.
Sådan är i stora drag situationen för samerna när man i dag, torsdagen den 6 februari, traditionsenligt firar den samiska nationaldagen. Dagen finns för att hedra det första samiska landsmötet som hölls i norska Trondheim 1917. Det var första gången som samer från norr till söder och över nationsgränserna samlades för att belysa och diskutera gemensamma frågeställningar.
Det finns sådant som blivit bättre med åren, sådant som blivit sämre och sådant som står och stampar på samma plats. Den svenska staten hade kunnat göra betydligt mer för samerna än vad man gör, men väljer att försöka smussla undan kritiken från både nationella och internationella organ och förminska problemen. En gång i tiden var Sverige drivande bakom ILO-konventionen 169 om urfolksrättigheter. När den väl skulle undertecknas tyckte den dåvarande socialdemokratiska regeringen att frågan behövde utredas ytterligare. 25 år senare är den fortfarande inte ratificerad av Sverige. Det är ett hån mot samerna.
