Det finns en vänstervåg i svensk politik som heter duga. Har Socialdemokraternas Stefan Löfven någorlunda tur, kommer han att leda en majoritetsregering tillsammans med Miljöpartiet efter höstens val.
Vid ett folkpartistiskt partiledarbyte längre fram – och en eventuell upplösning av Alliansen – kan även ett samarbete med Folkpartiet te sig naturligt.
Resultatet i EU-valet tar hårt på Moderaterna. De borgerliga partierna har det svagaste väljarstödet på drygt 40 år, enligt SCB:s mätning som presenterades häromdagen. Partisekreterare Kent Persson (M) har sett bättre dagar.
Riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (M) blev så irriterad över valresultatet, och Miljöpartiets framgångar, att hon kommenterade kvinnliga miljöpartisters midjemått. Något hon snabbt fick be om ursäkt för.
Hennes partikollega, riksdagsledamot Lars Beckman från Gävleborg, valde att se muntert på SCB:s mätning. På sin blogg skriver han: ”Moderaterna ökar 10 procent jämfört med EP–valet”. Den slutsats han drar av att SCB-siffrorna inte är fullt lika risiga som resultatet i EU-valet är följande: ”Det är alltså ett helt öppet läge i de allmänna valen i höst!” Lars Beckmans optimism är det sannerligen inget fel på …
Det är lätt att le åt politikers desperation ett valår som detta, men det kan finnas en poäng i att inte ta ut vinst eller förlust i förskott. De lättrörliga och oberäkneliga väljarna är fler än någonsin. Statsvetaren Sören Holmberg som påstod att ”Alliansen är rökt” inför det förra riksdagsvalet fick äta upp sitt påstående både en och annan gång.
En annan person som haft fel är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg som, under Håkan Juholts korta tid som socialdemokratisk partiledare, varnade den moderata statsministern. Hon skrev: ”Om jag var Fredrik Reinfeldt skulle jag vara vettskrämd; Juholt är den förste partiledaren på tjugo år som kommer presidera ett 45–procentsparti”. (Aftonbladet 2011-03-26)
Det kan gå fort i rikspolitiken, rysligt fort. Det ska till något stort för att Alliansen ska vända opinionsläget. Vi har ingen ekonomisk kris, som vid 2010 års val, något som i regel gynnar sittande regering. Och vänstern är starkare än på länge.
De allianssympatisörer som deppar inför höstens val bör påminna sig om att maktskiften är bra. I opposition kan det viktiga idéarbetet utvecklas. Alliansens storhetsdagar är förbi – men de kommer för alltid att påminna oss om att en svensk regering inte nödvändigtvis behöver vara röd.