”Tänk att man skulle sitta och sakna Fredrik Reinfeldt,” skrev vänsterskribenten Björn Elmbrant nyligen, efter att ha hört den förre statsministern argumentera för en generös asylpolitik i ett tal hos Postkodlotteriet (Dagens Arena 24/3).
Läs vad Björn Elmbrand skrev om Reinfeldt
Även bland liberalt sinnade personer, som till skillnad från Elmbrant gärna skulle se en borgerlig regering på riktigt, väckte talet en längtan efter Reinfeldts migrationspolitik.
Det råder inga tvivel om var Reinfeldt har sitt hjärta i migrationsfrågan, men det finns två saker att hålla i minnet om man ska förstå Anna Kinberg Batras förflyttning av Moderaterna från öppna hjärtan till krav på avvisning vid gränsen.
För det första är det skillnad mellan att vara en fri debattör och att leda en regering. Även en regering ledd av Fredrik Reinfeldt hade i höstas sannolikt gjort bedömningen att utmaningarna både i det omedelbara mottagandet och i den senare etableringen var så stora att det krävdes någon form av signalpolitik för att minska antalet asylsökande.
Se inslaget från Reinfeldst tal
För det andra var det inte migrationspolitiken som gjorde Reinfeldt framgångsrik. Den gjorde honom visserligen respekterad långt utanför det egna partiet. Men valsegrarna kom tack vare förmågan att göra M till ett trovärdigt regeringsparti, för alla de som vill att samhället och det egna livet ska fungera så bra som möjligt, och som tror att en politik som lutar lite åt höger är rätt sätt att uppnå det.
I själva verket finns en tydlig parallell mellan Reinfeldts omläggning av Moderaternas ekonomiska politik inför valet 2006 och det senaste halvårets förändring av partiets migrationspolitik.
En av de viktigaste slutsatserna efter valförlusten 2002 var att många inte litade på M i den för väljarna då avgörande ekonomiska politiken. Bland annat löften om stora ofinansierade skattesänkningar gjorde att partiet inte sågs som regeringsdugligt.
I höstas stod M inför ett läge som påminde om detta. Invandringen hade blivit den överlägset viktigaste frågan för väljarna, vilket den aldrig tidigare varit. Och om man frågade de högerlutande medelklassväljarna, hade de börjat fundera på om M:s migrationspolitik verkligen var trovärdig. Invandringspolitiken hade blivit som en kopia av de gamla Moderaternas problem.
Att förespråka en liberal migrationspolitik är en sympatisk hållning, och det finns all anledning för M att arbeta för reformer, i välfärdssystemen och på arbetsmarknaden, som gör det möjligt att i framtiden åter föra en sådan.
Men Reinfeldts förnyelse av Moderaterna byggde på insikten om att man för att nå regeringsmakten behövde vinna fler än de som alltid, oavsett konsekvenserna, var beredda att sänka skatterna. Lika lite kan man i dag bygga sin politik på en föreställning om att alla väljare är beredda att prioritera flyktingmottagande över allt annat.
I varje fall inte om man är ett parti som gör anspråk på att leda landet.
Svend Dahl