Hjältar, finns de, fortfarande?
Självklart, de finns överallt.
Vi möter dem på gatan, på gymmet, i affären, ja, nästan överallt i vardagen.
Några släcker bränder, andra räddar liv. Ett fåtal hyllas i media, i nio år har till exempel TV 4 hyllat ”sina” svenska hjältar.
Men det finns också en annan sorts hjältar, hjältar som få hyllar, men desto fler hånar, smädar och skymfar. Tänker på politikerna, främst på alla de fritidspolitiker som ägnar många av dygnets lediga timmar åt att upprätthålla den svenska demokratin och dess värderingar. De läser in sig på handlingar, pratar med väljarna, går på möten och sammanträden. Som tack händer det att de får hotfulla mejl och kränkande kommentarer.
Eller så kan det gå som det gick för Skellefteås kommunalråd Lorents Burman (S) som för några dagar sedan fick sin garageuppfart belamrad med sopor och nazistiska reklamblad.
I tisdags diskuterade kommunfullmäktige i Skellefteå nästa års budget. Ordföranden Tomas Marklund (S) öppnade sammanträdet klockan tio och avslutade det vid sjutiden på kvällen. I åtta timmar satt (de flesta) ledamöterna troget kvar och lyssnade på varandras inlägg, gick upp och höll egna anföranden, deltog i replikskiften. De fortsatte troget att lyssna trots att de i de allra flesta fall visste vad ledamöterna i sak skulle säga.
Åhörarläktaren gapade för det mesta tom, hur många som följde debatten i direktsändning är oklart, men det lär inte ha varit en majoritet av kommuninvånarna.
Samtidigt förpestar näthatet livet för allt från politiker, samhällsdebattörer och mediefolk till helt vanliga människor. Alla reagerar inte som kommunalrådet Burman, som blev arg för att han såg sopaktionen som ett påhopp på demokratin.
Det är ingen kvalificerad gissning att det finns fritidspolitiker som funderar på om det verkligen är värt priset.
Varifrån kommer allt detta näthat?
Har sunt förnuft, god samtalston och gott debattklimat blivit en bristvara?
Det är en utveckling som i sin förlängning hotar demokratin, som vi känner den, i ett av världens mest demokratiska länder.
Det finns inga enkla svar, inga enkla lösningar. Näthatet kommer vi att få dras med länge.
Efter en åtta timmar lång budgetdebatt, endast med avbrott för lunch, inga kafferaster, dunkade ordförande Marklund klubban i bordet för sista gången – för den här gången. Demokratins ohyllade hjältar vandrade hem i aprilkvällen.
Risken är att det till slut blir för få politiskt intresserade som vill engagera sig partipolitiskt, på grund av den utsatthet som det innebär. Vad det i sin tur skulle innebära för den svenska demokratin är inte särdeles svårt att räkna ut.
Nej, politikerna är inte allmänhetens spottkopp, fria att behandla på valfritt kränkande sätt, de är demokratins vardagshjältar, och dem ska vi hylla, inte hata.