FOTO: PONTUS LUNDAHL/TT
Året är 1940. Det är krig ute i Europa. Sverige står visserligen utanför, men tiderna är hårda, det mesta är ransonerat. Dessutom är det kallt, mycket kallt, krigsvintrarnas köld är närmast legendarisk. För att spara koks skickas eleverna hem på kokslov. Sportlovet är fött.
Nuförtiden är det varken bränslebrist eller andra ransoneringar som stänger Sveriges skolor en vecka varje vinter. De många och långa lovens tillskyndare brukar prata om nödvändigheten av vila och avkoppling, om möjligheten att förkovra sig, om frisk luft och ett sunt friluftsliv. Medan andra ifrågasätter nyttan med de många och långa loven och konstaterar att det förmodligen hade varit bättre om eleverna tillbringade mer tid i skolan.
Det får vara hur det vill med den saken. Men en sak är säkert; skolloven är en obarmhärtig sanningssägare när det gäller de socioekonomiska skillnaderna elever emellan. Medan vissa kan kosta på sig lyxen att dra till fjälls med familjen en vecka, eller sola på en fjärran belägen strand, bada i ett fjärran beläget hav, tvingas andra stanna hemma, hänvisade till de sportlovsaktiviteter som kommunen och föreningar anordnar.
Sällan blir skillnaden mellan dröm och verklighet så tydlig som i samband med skolloven.
För de flesta är det familjens ekonomiska situation som blir ett oöverstigligt hinder mellan dröm och verklighet. Även om man inte drar till fjälls en vecka, turistar i Rom eller badar någonstans i Karibien så förutsätter många sportlovaktiviteter att man har någon form av utrustning. Den som tvivlar kan ju försöka åka slalom utan skidor, eller ta sig upp i backen utan liftkort. Det är kostnader som på ett effektivt sätt kan sätta stopp för barnets deltagande i sportlovsaktiviteter för familjer som lever på marginalen.
Nej, livet är inte rättvist, i jakten på meningsfulla aktiviteter är många arbetslösa, sjuka, förtidspensionerade, ensamstående och studerande chanslösa. Många kommuner gör mycket, andra borde kunna göra mer, men de kan inte göra allt, det torde vara omöjligt att skapa ett sportlov där alla kan komma tillbaka till skolan och berätta för sina klasskompisar hur roligt de haft det.
Då måste man kunna ställa sig frågan: Behöver Sveriges skolelever ungefär 16 veckors semester varje år. Det är visserligen svårt att påvisa något direkt samband mellan tiden eleverna tillbringar i skolan och studieresultatet, men några fler veckor i skolbänken hade förmodligen inte skadat. Det är bara att se på hur många veckors lov andra länders elever har. Då hade vi också sluppit lite av den stigmatiseringen av barn till resurssvaga föräldrar som sportlovet och alla andra lov innebär.