Den äldre delen av läsekretsen kommer nog ihåg motboken, några har säkert också minnen från andra världskrigets ransoneringskuponger. Den förstnämnda infördes för att minska alkoholkonsumtionen, och därmed främja folkhälsan, den andra för att kriget gjorde att det rådde begränsad tillgång på vissa varor.
Riktigt så dramatiskt och drastiskt lär det inte bli när den rödgröna regeringen någon gång i vår lägger fram sin livsmedelsstrategi. Frågan är om den överhuvudtaget kommer att innehålla några förslag på minskat köttätande – även om det enligt många experter skulle behövas, både ur ett folkhälso- och ett miljöperspektiv.
Allt fler röster efterfrågar en köttskatt. Svenskens köttkonsumtion har ökat med drygt 40 procent från 1990 till 2012, till 85 kilo (avser slaktvikt) per person och år. Barndomens middagar med potatis, sås, kött (mer eller mindre som en smaksättare) och någon liten grönsak som dekoration är ett minne blott. Då åt man sig mätt på potatis, bröd, pasta och ris, på kolhydrater, nuförtiden har kött i olika former fått en mer framskjuten plats på tallriken.
Detta trots att en lång rad forskarrapporter visat att animaliskt protein i allmänhet, och rött kött i synnerhet, ökar risken för i princip alla välfärdssjukdomar. Bland annat har Världshälsoorganisationen WHO slagit fast att processat kött – som bacon, korv och skinka – ökar risken för olika typer av cancer, inte minst tjocktarmscancer.
Lägg därtill att konsumtionen av kött är en av vår tids största miljöbovar. Ett kilo nötkött orsakar utsläpp av mellan 23 och 39 kg växthusgaser, ungefär tio gånger så mycket som ett kilo kyckling, och jämfört med spannmål och grönsaker behövs det tio gånger så mycket energi för att producera kött.
I en tid när klimathotet inte längre är ett hot, utan verklighet, behöver köttkonsumtionen minska. Ur den aspekten är det uppseendeväckande att den rödgröna regeringens livsmedelsstrategi, enligt landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S), sannolikt inte kommer att innehålla en rekommendation att minska köttkonsumtionen.
En rimlig politisk åtgärd, av både hälso- och klimatskäl, vore att verka för minskad köttkonsumtion. Frågan är bara hur det ska göras. En köttskatt riskerar att slå hårt mot de hushåll som redan i dag har små marginaler, medan den välmående medelklassens matvanor knappast kommer att påverkas. Dessutom kan man diskutera om det är rimligt att staten ska styra och ställa över vad som hamnar på middagstallriken. Det ska dock ställas mot den stora köttkonsumtionens alla baksidor.
Nej, här behöver det offentliga, stat, kommuner och landsting/regioner, gå före och visa vägen genom att se över sina egna upphandlingsrutiner. Mer spannmål, grönsaker och frukt, mindre kött, och det som köps in ska helst vara ekologiskt och närproducerat, ungefär som Skellefteå kommun tänkt i sin nya matlagningsstrategi.
Den primära målgruppen ska självklart vara förskolor och skolor, den uppväxande generationen. Det är viktigt att barn och unga redan från början får bättre och mer hållbara matvanor.