Medan Anna Kinberg Batra kämpar med att upprätthålla bilden av Moderaterna som oppositionspartiet med stort ”O” råder det i Skellefteå ingen som helst tvekan om vilket parti som mest, ofta också bäst, representerar den borgerliga oppositionen.
Efter skolattacken i Trollhättan var det M som agerade. I tre olika interpellationer ville Micaela Löwenhöök ha svar på hur skalskyddet (till exempel kameraövervakning) ser ut, hur skolornas rutiner kring krishantering, skolattentat och terrordåd ser ut och om Balderskolan och Anderstorpsskolan utrymdes utifrån riktlinjerna.
Den som vill kan naturligtvis fnysa på näsan och hänföra det hela på populismens konto. Men å andra sidan är det i sammanhanget relevanta frågor, som dessutom är av stort allmänintresse.
Några dagar senare var det dags igen. Moderaterna klampade oblygt in på ett av Folkpartiets tidigare glansnummer: flykting- och integrationspolitiken. M presenterade Skellefteå som en nybyggarkommun och passade samtidigt på att avfyra en rejäl bredsida mot de i Skellefteå styrande Socialdemokraterna.
”Det är länge sedan jag har sett en så kritisk revisionsrapport från ett enigt revisionskollegium. Den bekräftar med all önskvärd tydlighet Socialdemokraternas dåliga initiativkraft inom den lokala integrationspolitiken”, menade gruppledaren Andreas Löwenhöök efter att ha läst kommunens revisorers rapport om integrationsarbetet.
Man kan tycka vad man vill om Moderaternas förslag. Men det är två stora frågor, och inte bara det, två snackisar, lokalt, regionalt och nationellt som partiet helt enkelt lade beslag på.
Det kan inte vara lätt att tillhöra oppositionen i en kommun där ett parti (i detta fall S) har egen majoritet. Räknar man in trogna följeslagare som Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade nästan 65 procent på de rödgröna i det senaste valet.
Mycket har hänt inom politiken under senare år. Samförstånd har ersatt konfrontation i flera för kommunen centrala frågor. Samarbete över blockgränserna är naturligtvis att föredra i många situationer, men i Skellefteå är det ett samarbete helt och hållet på Socialdemokraternas villkor. Med egen majoritet vet de vem som bestämmer.
I mångt och mycket har det blivit så att på samma sätt som Socialdemokraterna vant sig vid att ha makten har oppositionen vant sig vid att exkluderas från densamma. Oppositionens självklara roll borde vara att driva en aktiv oppositionspolitik och inte ge majoriteten en lugn stund. Men ska det lyckas måste Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna steppa upp några nivåer.