Sedan slutet på 1990-talet har Sverige betett sig som en fattig student, som slarvar med hemförsäkringen för att lägga pengar på roligare saker. Vårt försvar, som ska utgöra den yttersta garantin för vår frihet och demokrati, har utarmats till den punkt då vi bara kan försvara oss i en vecka mot ett angrepp från främmande makt.
Nu kräver vice statsminister Jan Björklund (FP) att försvaret får mer pengar. Vid 2015 års försvarsbeslut bör anslagen höjas, gärna med miljardbelopp. Gotland bör återmilitariseras och reservförband skapas för att kallas upp vid en eventuell krigssituation.
Enligt Björklund är anledningen Rysslands ökande upprustning. Ändå är det svårt att se Ryssland som ett akut hot i dagsläget. Visserligen anföll Kreml Georgien 2008, men ett angrepp mot Sverige vore en helt annan sak. Vi är med i EU, och vi har dessutom en buffert i form av de baltiska staterna, som är med i Nato.
Försvarsplanering sker dock inte utifrån de kommande årens hot, utan på lång sikt. Centrala vapenslag som stridsvagnar eller jaktflyg är i tjänst under årtionden. En stor del av försvarsanslagen är uppbundna i fasta kostnader för materielförsörjningen. Har man väl avvecklat vissa förmågor tar det tid att bygga upp dem igen.
Därför är den avgörande faktorn i svensk försvarsplanering inte vad vi vet om dagsläget, utan hur vi bedömer framtiden. Kommer Nordkorea eller Iran att hota västländer med kärnvapen? Kommer rysk utrikespolitik att gå i en mer revanschistisk riktning?
Ingenting talar för att Ryssland kommer att återta den roll landet spelade under Sovjettiden. Tvärtom har sjunkande naturgaspriser satt den ryska ekonomin under press. I mer än ett årtionde har landets ledare talat om att gå från en oljeekonomi till en tjänsteekonomi, men inget har hänt. Och befolkningsutvecklingen är en katastrof.
Men ett svagt Ryssland är på ett sätt ett större hot än ett starkt. När regimer hamnar under inre tryck kan utrikespolitiska äventyr vara ett sätt att vända opinionen.
Hade Ryssland varit en stabil demokrati skulle Sverige mycket väl ha kunnat inrikta sitt försvar bara på internationella insatser. Men hotet från Ryssland ligger inte i dagens rustningar eller flottövningar i Östersjön, utan i att vi inte vet vilken världssyn de ryska ledarna kommer att ha om 20-30 år.
Det svenska försvaret behöver inte ha kalla krigets beredskapsnivå. Men det måste ha beredskapen att skaffa sig beredskap – förmågan att öka sin förmåga om läget så kräver. I och med neddragningarna de senaste femton åren har försvaret fallit under den miniminivån, utan att det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har förändrats i en sådan riktning att detta är försvarbart. Därför bör vår försvarsförmåga öka.
David Ekstrand