I tider som dessa, när fler och fler har mer och mer synpunkter på journalistik och medias roll i samhället, är det intressant att notera hur ofta Norran, på olika sätt, figurerar i kommunfullmäktigedebatterna i Skellefteå. Reportage, debattartiklar och insändare lyfts med jämna mellanrum fram från talarstolen.
Så även i tisdags när oppositionsrådet Andreas Löwenhööks (M) interpellation ”Statliga arbetstillfällen i Skellefteå” debatterades. En interpellation som skrevs efter att Norran i en serie reportage uppmärksammat att Skellefteå kommun förlorat 951 statliga jobb sedan 1994.
Frågan är om interpellationen skrivits, om frågan överhuvudtaget lyfts, diskuterats och debatterats utan ett stycke god lokal undersökande journalistik.
Sådan journalistik som gör skillnad.
Men frågan som sådan är långtifrån ny. Andreas Löwenhöök hade i sin interpellation dammat av en gammal motion, skriven för drygt 40 år sedan av Nils-Eric Gustafsson (C), riksdagsledamot från Byske, där vill ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att Skellefteå vid kommande förslag om utlokalisering av statliga verk och institutioner måtte ihågkommas”.
Med facit i hand är det lätt att konstatera att Kungl. Maj:t inte ihågkom Gustafssons vädjan.
Även om språkbruket förändrats var budskapet detsamma när Löwenhööks interpellation debatterades. Det här duger inte, det håller inte, det här måste få ett slut, statsmakten måste ge uppdraget att decentralisera de statliga jobben till många fler kommuner, löd budskapet från kommunalrådet Lorents Burman (S).
Om budskapet rådde rörande enighet. Det var många som sade sig vilja lägga partihatten åt sidan för att ta på sig kommunhatten, det vill säga tona ner partipolitiska och ideologiska hänsyn för att jobba tillsammans för Skellefteås framtid. Visst låter det bra, eller hur.
Sedan kan man fundera på hur det ska gå till. Inte ens när samtliga partier var överens kunde de politiska konfliktytorna läggas åt sidan. Vänsterpartiets gruppledare Agneta Hansson gav Andreas Löwenhöök ett ordentligt ”nålstick” när hon välkomnade att Moderaterna börjat värna de offentligt jobben och konstaterade att det har V gjort väldigt länge.
Och även om Lorents Burman och partikollegan Ann Åström gärna ”bytte hatt” kunde man mellan raderna skönja ett visst mått av försiktighet.
För att fortsätta tala i metaforer: för Socialdemokraterna är inte bara själva hattbytet viktigt utan också hur det görs, hur hatten bärs och vem som bär den. Eller som en av Alliansens ledamöter viskade: Gärna fler statliga jobb till Skellefteå, men bara så långe Socialdemokraterna kan ta åt sig äran.
I den här frågan, precis som i många andra frågor som rör Skellefteås framtid, hade det varit tacknämligt om samtliga partiet gjorde vad de sade sig vilja göra: Ta på sig kommunhatten och samarbeta utan förbehåll och politiska låsningar. För varken majoritet eller opposition sitter inne med svaren på alla frågor.
Det är sådan politik som kan göra skillnad.
