FOTO: FREDRIK SANDBERG/SCANPIX
Tekniska museets utställning ”100 innovationer” är en framgångssaga. Besökarna får lära sig historien bakom såväl vaccinet som vattenreningen. Utställningen sammanfattar flera seklers utveckling. Den röda tråden är marknadsekonomins gränslösa möjligheter.
När regeringens Framtidskommission på onsdagen presenterade sin första av fyra delutredningar var platsen symbolisk. Kommissionens syfte är att identifiera avgörande samhällsutmaningar inom områden som rättvisa, demografi, integration och miljö. Först ut var ”På vägen till en grönare framtid” – som behandlar möjligheterna till en hållbar tillväxt.
Arbetsprocessen bakom rapporten är koordinerad av näringsminister Annie Lööf (C) och statsrådet verkade trivas bland Tekniska museets alla små underverk. ”Ingenting är omöjligt. En del saker tar bara lite längre tid”, konstaterade näringsministern med sin patenterade Lööfska.
Annie Lööf är bäst när hon betonar värdet av innovation. Insikten att hållbarhet och tillväxt går hand i hand är betydelsefull. När Lööf slår fast tillväxtens betydelse för att människan ska kunna lyfta sig ur fattigdom och starta företag utgår hon från en positiv människosyn. Vi kan påverka. Om vi vill påverka.
Grundregeln är att förorenaren betalar. Framtidskommissionen beskriver hur jordens befolkning förväntas öka med över två miljarder fram till 2050. Vår förbättrade levnadsstandard kommer under samma period att leda till en fyrdubbling av den globala bruttonationalprodukten. Den ökade rikedomen för med sig ett ökat ansvar. Nationellt och individuellt.
Jordens medeltemperatur är 0,7 grader högre än under förindustriell tid. 2011 kostade 820 naturkatastrofer 380 miljarder dollar. Totalt 90 procent av kostnaderna var väderrelaterade. I kombination med politikens svårigheter att skapa en global utsläppsmarknad är den hållbara tillväxten satt under press.
Tyvärr har Annie Lööf rätt när hon säger att det är dyrt att vara miljövän. Att ekologiska livsmedel ofta kostar mer än livsmedel med större klimatpåverkan rimmar illa med principen att ”förorenaren betalar”.
Lööfs bristande miljöpolitiska trovärdighet bottnar snarare i att Centerledaren har för många särintressen att ta hänsyn till. Det räcker inte med att lyfta fram den förhållandevis ineffektiva vindkraften som personlig favoritinnovation och lite fluffigt påstå att man ”strävar mot ett hundraprocentigt förnybart samhälle”.
Om Framtidskommissionens utredning ska generera praktisk handling behöver Sverige fler tillväxtvänner med politiskt mod att problematisera alltifrån matvanor till resmönster.
Lars Kriss
