Frågar man personer som aldrig skulle rösta på Socialdemokraterna, exempelvis borgerliga kärnväljare eller tunga näringslivsföreträdare, är det inte ovanligt att de ändå uttrycker en längtan efter avgångna S-politiker.
Innan Stefan Löfven, som på tisdagskvällen talar i Almedalen, tillträdde som statsminister var det många som tillskrev honom den typ av egenskaper som kan få borgerligt sinnade personer att nostalgiskt tala om Göran Persson, Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt.
Bilden målades upp av hur den tidigare Metallordföranden skulle bli den som pragmatiskt och i samförstånd med näringslivet klarade av att driva igenom alla de reformer som den tröttkörda alliansregeringen varit ointresserade av. Samtidigt skulle dörren vänsterut hållas stängd.
Sällan har fallet blivit lika djupt.
Budgetsamarbetet med Vänsterpartiet, och vapenskramlet i frågan om vinster i välfärden, är en orsak. Men det tillkom som ett resultat av en annan företeelse, som är nästan lika konstant som fascinationen inför socialdemokratins starka män. Nämligen den långa skugga Socialdemokraternas historiska dominans fortsätter att kasta över svensk politik. Man kan beundra socialdemokratiska politiker, men så länge de är aktiva är de också representanter för borgerlighetens historiska motståndare.
Hur mycket Löfven än sträcker ut sina händer är det knappast någon på den borgerliga sidan som är beredd att ta risken att bli anklagad för att sälja ut sig till Socialdemokraterna. Och det gäller även när det är uppenbart att blockpolitiken inte längre ger några svar på frågan om hur Sverige ska kunna regeras.
Det är lätt att avfärda Löfven. För varför skulle någon vilja rösta på en statsminister vars politiska ambitioner inte är större än att överleva mandatperioden och få till stånd en och annan blocköverskridande uppgörelsen?
Men just däri ligger faran att Alliansen underskattar Löfven och betraktar nästa val som vunnet. För om det är något som bidragit till att många svenskar, och då även de som lutar åt höger, beundrar pragmatiska socialdemokrater är det just deras förmåga att utan större ideologiska gester åstadkomma politiska resultat.
Om Löfven lyckas sy ihop fler uppgörelser av samma slag som den energipolitiska överenskommelse som träffades över blockgränsen i början av juni, skulle han kunna gå till val på budskapet att han leder en regering som fått saker och ting gjorda trots dåliga förutsättningar.
Det är något som mycket väl kan få Löfven att framstå som det minst dåliga alternativet i väljarnas ögon.
Därför var det inte så konstigt att det inte blev någon bostadspolitisk uppgörelse över blockgränsen. Det hade nämligen varit precis en sådan trofé som statsministern vill kunna visa upp.
Räkna med att Löfven kommer att påminna om de spruckna bostadssamtalen och tala om bristande ansvarskänsla hos Alliansen. För det är hans enda chans.
Svend Dahl
