Det är dagen efter ett av de mera flagranta löftesbrotten inom politiken i Skellefteå under senare år.
Bortom svekdebatten, som socialdemokratin har att leva, minst över valet nästa år, finns det ett par intressanta aspekter att ta upp.
Brofrågan har tagit en märklig vändning. Diskussionerna har, som jag upplever det, mest kommit att handla om en utveckling av rese- och transportsystemet när huvudfrågan i stället borde vara: Vad är det för stad vi vill ha, en för bilar eller en för människor, eller en stad där både bilar och människor kan samsas?
Det är utifrån den frågeställningen som hela trafiklösningen i centrum borde diskuteras.
Mikael Karlsson var en av de drivande krafterna bakom folkomröstningen i brofrågan. Så här skriver han i dag i en kommentar postad på norran.se: ”Efter folkomröstningen, och styrkt av den processen, så valde jag att engagera mig i en fråga som på många sätt är långt mycket viktigare än bron, vår gemensamma sjukvård. I dag så försöker jag, med alla möjliga medel, hålla politikerföraktet borta från min tanke. Och naturligtvis tänker även jag, ”Lönsch he verkligen att engagera sig?” Ska man falla tillbaka på oengagemangets planhalva och sluta bry sig?”
Frågan jag skulle vilja ställa till kommunens och landstingets majoritetspolitiker är: Hur ser ni på det folkliga demokratiska engagemanget? Är det en fördel att sådana som Mikael Karlsson, och nu Markku Abrahamsson i kulturhusfrågan, tar strid för sin uppfattning bortom valurnorna vart fjärde år, eller är de bara ”jobbiga typer”?
Att folkomröstningars roll i en representativ demokrati behöver diskuteras är en helt annan sak. Eftersom politikerna ändå i de flesta fall väljer att inte följa omröstningens resultat, om det går emot deras vilja, riskerar de rådgivande kommunala folkomröstningarna att bli ett prov utan värde på hur vindarna blåser.
Folkomröstningarna skulle fördjupa den politiska diskussionen och öka medborgarnas inflytande. Nu blev det inte så. Det här är en fråga som en statlig utredning borde titta närmare på. Dagens skendemokratiska inflytande är varken politiken eller medborgarna hjälpta av.
Successivt undergrävs förtroendet för politiken när det ändå inte lönar sig att bry sig.
Men bortom broar, svek och folkomröstningar handlar det också om behovet av politiska konstellationer och samarbeten som kan utmana den socialdemokratiska makthegemonin. Den som i årtionde efter årtionde har tagits för given.
Det är svårt att veta vilken vändning svekdebatten tar och hur mycket det kommer att blåsa. En sak är i varje fall helt säker: Nu är ett bra tillfälle för den borgerliga oppositionen att utmana Socialdemokraterna.
Rent matematiskt och teoretiskt borde 57,8 procent (de som röstade nej) av 55,4 procent (de Skelleftebor som röstade) vara rätt sura nu. Det är ingen obetydlig andel att börja bearbeta om det politiska engagemanget och den politiska viljan finns hos de borgerliga partierna.
Det svaret är säkerligen ja.
Men om Socialdemokraterna ska utmanas med sikte på att bryta deras dominans måste de fyra borgerliga partierna visa för väljarna att man kan hålla sams och föra en gemensam linje. Alliansen måste återigen agera som en Allians.
Men de borgerliga måste också stå för förändring, peka på en annan framtid för Skellefteå, om inte kan Socialdemokraterna fortsätta att i godan ro styra och ställa.
Så borgerliga partier i Skellefteå, förenen eder, nu har ni den chans ni väntat på.