FOTO: MAJA SUSLIN/SCANPIX
Det var tänkt att den skulle bli uppgörelsen med stort U, som i ungdomsarbetslöshet. Den så kallade jobbpakten – en trepartsöverenskommelse mellan LO, Svenskt Näringsliv och regeringen – skulle skapa nya jobb för unga, minst 30 000 enligt statsminister Fredrik Reinfeldt (M).
Men på tisdagen kraschade förhandlingarna. Svenskt näringsliv drog sig ur när LO (enligt Svenskt näringslivs vice vd Christer Ågren) ställde krav utanför jobbpaktens huvudfråga – ungdomsarbetslösheten. De ska ha blandat in både arbetsrätten, pensionsfrågor och a-kassan. En förklaring som LO dock inte köper.
Vem som bär skulden för att samtalen bröt samman är egentligen rätt ointressant, att leta syndabockar leder ingenvart, det är däremot tragiskt att måsta konstatera: när två (eller tre) parter träter är det en fjärde som drabbas, de arbetslösa ungdomarna.
Någonstans känns det som om ungdomsarbetslösheten (och jobbpakten) i stället för att bli en framgångsrik arbetsmarknadspolitisk åtgärd förvandlats till ett slagträ i kampen mellan Svenskt Näringsliv och LO kring några för båda parter principiellt oerhört viktiga frågor rörande den lagstiftning som styr svensk arbetsmarknad. Principer tycks ha fått gå före åtgärder som skulle kunna ha dämpat den svenska ungdomsarbetslösheten, som enligt de senaste siffrorna från Eurostat ligger på 23,3 procent, eller 132 000 personer.
Arbetslösheten är ett gissel, inte minst ungdomsarbetslösheten. Jobbpakten var tänkt att lägga grunden till någonting stort, regeringen förlitade sig på den klokskap och den kompromissvilja som brukar prägla samtalen mellan arbetsmarknadens parter. Nu när den inte räckte till måste regeringen gå vidare på egen hand. Arbetslösheten måste bekämpas.
Tanken är nu att lägga fram en lagrådsremiss enligt den tänkta modellen: ett avtal som ger unga under 25 år 75 procent arbetstid och lön kombinerat med utbildning resterande tid som ska göra dem anställningsbara. Staten skulle skjuta till pengar genom lägre arbetsgivaravgift och till handledare. I princip liktydigt med de yrkesintroduktionsavtal som nuvarande S-ledaren Stefan Löfven introducerade under sin tid som IF Metalls ordförande.
Men av det blev nu intet. Finansminister Anders Borg (M) vägrar dock att ge upp, erbjudandet står kvar, men eftersom de centrala förhandlingarna sprack väntar nu branschvisa överenskommelser. Vilket lär ta sin lilla tid och i slutändan inte ge samma positiva sysselsättningseffekt.
Vad som ytterligare komplicerar frågan är de avtalsförhandlingar som nu stundar. Det är inte realistiskt att tro att det blir några överenskommelser, eller ens meningsfulla samtal, innan pengarna är fördelade till sista kronan. Under tiden lär Socialdemokraterna i allt mer uppskruvat tonläge kritisera regeringen för att ingenting göra åt ungdomsarbetslösheten. En möjlighet som Stefan Löfven och kompani knappast lär försitta.
