Den svenskkinesiske författaren, bokhandlaren och förläggaren Gui Minhai har blivit en bricka i ett storpolitiskt spel.
Han sitter fängslad någonstans i Kina. Det har han gjort sedan 2015. Utan rättegång, utan möjlighet att försvara sig mot anklagelserna.
Han hade precis avtjänat ett straff för ett påstått trafikbrott när han greps och fängslades igen. Den här gången anklagad för att ha avslöjat kinesiska statshemligheter.
Det handlar självklart om den svenskkinesiske författaren, bokhandlaren och förläggaren Gui Minhai. I fredags skulle han ha tagit emot Tucholskypriset som yttrandefrihetsorganisationen Svenska Pen-klubben delar ut. Utmärkelsen går till förföljda, hotade eller landsflyktiga författare eller publicister. Men stolen där han skulle sitta stod, av förklarliga skäl, symboliskt tom.
Få har förtjänat Tucholskypriset bättre än Gui Minhai. Han har både skrivit och gett ut litteratur som kritiserat diktaturen i Peking, böcker om det kommunistiska partiet förbjudna i Kina. Med tanke på de senaste dagarnas turbulens är det inte svårt att konstatera att de kinesiska makthavarna inte håller med.
Kinas agerande mot Sverige i allmänhet och mot kulturminister Amanda Lind (MP) i synnerhet är inte förvånande. Det är inte första gången som Kina ger sig på små länder med ett starkt uttalat stöd för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. 2009 hamnade Danmark i onåd när Dalai lama kom på besök. 2010 var det Norges tur när Nobels fredspris hamnade hos den fängslade människorättskämpen Liu Xiabo. Och nu har Sverige, enligt kinesiska makthavare begått ”ett allvarligt misstag” i och med att kulturminister Lind deltog vid Svenska Pens prisceremoni.
Inte förvånande, men oacceptabelt.
Historien kunde ha slutat här. Med ett konstaterande om att Kina fortfarande är en brutal diktatur som inte begriper sig på hur demokratiska länder fungerar.
Men historien slutar inte här – tyvärr. Förgreningarna når långt bortom maktens korridorer och det diplomatiska Stockholm. Och landar i Skellefteå.
Hösten 2015 tyckte kommunfullmäktige att det behövdes en översyn av kommunens internationella samarbeten. Det som bortom kanslisvenskan benämns vänorter. Man tillsatte en utredning som landade i att vänortsrelationerna med Vesthimmerland i Danmark och en stadsdel i Tallinn i Estland avvecklas. Men att relationerna med bland annat kinesiska Tongling ska utvecklas.
Hur Socialdemokraterna, med egen majoritet när beslutet togs, ett parti som talar sig varmt för mänskliga rättigheter, vill ha en vänort i Kina är inte bara obegripligt. Det är häpnadsväckande. Inte nog med att tumskruvarna successivt dragits åt kring oliktänkande, människorättsaktivister och andra som hotar, utmanar eller ifrågasätter kommunistpartiets officiella linje. Nu försöker Kina lägga sig i vad den svenska regeringen gör, vilka evenemang som svenska ministrar bevistar och inte bevistar. Det är milt uttryckt svårsmält.
Kinas agerande borde få ledande politiker i Skellefteå att se rött – och agera. Det har Centerpartisten Lars Vikinge, Linköpings borgmästare, gjort. Han vill bryta banden med Kanton, stadens vänort i Kina. Det borde Skellefteå också göra. Bryta banden med Tongling.
Till SVT Nyheter Öst säger Vikinge att ”det är uteslutet med politiska kontakter. Det finns inte förutsättningar när man hotar en svensk minister och därmed den svenska staten.”
Det är en ståndpunkt som Skellefteås röda majoritet också borde kunna komma fram till.
Slutligen kan man fundera lite över hur dagens lokala liberaler agerar – eller rättare sagt inte agerar. Förr om åren var mänskliga rättigheter en paradgren för Lars Åhman, Andreas Westerberg och kompani. Nu hörs det ingenting från den kanten. Det minsta partiet kan göra är att återigen kräva att Skellefteå ska säga upp vänortsavtalet med Tongling.