FOTO: FREDRIK SANDBERG/TT
Det var inte bara Sven och Ivar som svepte in över Sverige i december. Samtidigt släpptes Pisa-resultaten och därmed var underlaget till årets stormigaste debatt ett faktum. Under 2000-talet har Sveriges 15-åringar haft den sämsta resultatutvecklingen av alla OECD-länder i matematik, naturvetenskap och läsförståelse, och i dag ligger resultaten klart under snittet.
Som ett brev på posten började proffstyckare peka ut sina favoritsyndabockar. Kommunaliseringen, riskkapitalisterna och det fria skolvalet varvades med lärarnas löneutveckling, administrativa arbetsbörda och undermåliga utbildning, samt med bristen på ordning och reda i klassrummen. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) skyllde på Socialdemokraterna och Stefan Löfven (S) skyllde på statsminister Fredrik Reinfeldt (M). Det utvecklades till precis den typ av debatt som sällan för någonting positivt med sig.
Det vore välkommet om riksdagspartierna kunde avge ett blocköverskridande nyårslöfte: 2014 blir året då vi släpper prestigen i skolfrågan, slaktar samtliga partiers heliga kor och tar fasta på det som enligt beprövade metoder fungerar. För det finns flera faktorer som förenar länder med goda skolresultat.
En är att skolan anses vara för viktig för att få fungera som politiskt slagträ. Därför slipper utbildningsväsendet såväl politiska utspel som tvära reformer, för att i stället präglas av kontinuitet, samförstånd och långsiktighet.
En annan är att lärarna har hög status och får fortbildning, vilket gör yrket attraktivt för flera av de största begåvningarna i varje generation.
En tredje – nu kommer det som är svårast för politikerna att fixa – är att de framgångsrika skolsystemen ligger i länder där hela samhället präglas av att kunskap och bildning är viktigt. Så är det inte i Sverige, vars bildningsideal befinner sig på samma sluttande plan som Pisa-resultaten.
Om man lyckas vända tidsandan, och skapar ett kunskapstörstande samhälle, löser sig de andra faktorerna av sig självt. Ett samhälle som värdesätter kunskap och bildning ger sig inte förrän utbildningsväsendet är i världsklass och i ett sådant samhälle är det självklart att lärarna, som förmedlar kunskaperna, är en högt aktad yrkeskår.
Kan vi då räkna med att en blocköverskridande skolöverenskommelse blir verklighet under nästa år? Sannolikt inte. I stället kommer vi att få en valrörelse där skolutspelen duggar tätare än Reinfeldt hinner påpeka att oppositionen inte har något regeringsalternativ. Det börjar troligtvis redan den 15 januari. Då presenteras en statlig utredning om kommunaliseringens effekter.
Susanne Nyström
