Det finns mycket man kan fundera på inom politiken.
Ibland är det svårt att låta bli att reflektera kring sådant som politikens mål och mening och politikers målsättningar. Någonstans tycks det, som i Lisa Nilssons sångtext, finnas en ”himmel runt hörnet”, en paradisisk plats där alla mål och målsättningar går i uppfyllelse.
I sökandet efter detta Nirvana, en ostörd politisk frid, sätts det upp mer eller mindre (o)realistiska mål. Att formulera dessa framtidsvisioner är ingen konst. Konsten är att kombinera drömbilderna med politisk tydlighet, handlingskraft och göra vad som krävs för att målet ska kunna nås.
”Antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin ska öka så mycket att Sverige når lägst arbetslöshet i EU år 2020”, sa statsminister Stefan Löfven (S) i 2014 års regeringsförklaring. Året efter återkom han till det löftet/den målsättningen när han sa: ” Sysselsättningen och antalet arbetade timmar ska öka så att Sverige år 2020 når EU:s lägsta arbetslöshet.”
Det är bra med målsättningar, bättre med höga målsättningar, men allra bäst om de höga målsättningarna dessutom är realistiska och realiserbara.
För vad hände när Löfven väl stakat ut arbetslöshetsmålet?
Jo, han byggde hinder på vägen: höjde arbetsgivareavgifterna för unga och restaurangmomsen, gjorde inskränkningar i rot- och rut-avdragen och begränsade visstidsanställningarna. Här handlar det inte om vad som är rätt eller fel, utan om är att föra en politik som underlättar att nå de uppsatta målen. Ökade kostnader och försämrade möjligheter för företag att anställa gör i det här fallet inte det.
Men det som fick mig att ännu en gång fundera i de här banorna var en händelse i Skellefteå: Statistiska Centralbyråns befolkningssiffror för 2015 kontra kommunens befolkningsmål på 80 000 invånare 2030.
Frågan är – precis som med den rödgröna regeringen och EU:s lägsta arbetslöshet – om stadens socialdemokrater verkligen gör tillräckligt mycket och rätt saker för att ett högt satta mål ska nås, eller om det handlar mer om stoltserande munväder än realistisk vision.
I en fullmäktigedebatt för inte så väldigt länge sedan antydde kommunalrådet Lorents Burman (S) att målet kanske blev väl högt satt. Han någonting i stil med att ”vi kanske inte når 80 000, men når vi en bra bit på vägen så är jag nöjd.”
Det är inte vad man vill höra från ett kommunalråd 15 år innan ett politiskt mål ska ha förverkligats. Den borgerliga oppositionens fråga, om S redan övergett befolkningsmålet, kändes i sammanhanget synnerligen befogad.
Det är bra att Socialdemokraterna har höga ambitioner. Men, nej, det finns ingen himmel runt hörnet, bara hårt politiskt arbete och rätt politiska åtgärder för att målen ska kunna uppnås. Om inte riskerar de att förvandlas till politiska självmål, vilket i sin tur riskerar skada förtroendet för demokratin och spä på politikerföraktet.