Det handlar om drömmar. Jo, det är vi som är föräldrar till Lisa, Sverigeetta i sin åldersklass, säger den stolta mamman. Det handlar om förhoppningar om att kunna leva och bli rik på sin hobby, vara som Zlatan, Lionel Messi eller Alexander Ovechkin, Caroline Hedwall, Lotta Schelin eller varför inte Serena Williams. Ett fåtal lyckas, de flesta harvar runt på en nivå där ersättningen består av sponsrade träningsoveraller, fika efter matchen och fest en gång om året i samband med årsmötet. Andra slutar när de inte platsar. Drömmen har förvandlats till tomhet, en mardröm, för vad händer när en tioåring som petats ur laget vänder idrotten ryggen?
Den frågan, och många andra, har den tidigare målvakten i fotbollslandslaget Magnus Hedman funderat på i ”Låt ditt barn vinna” – en bok som handlar om hur många föräldrar sätter alltför stor press på sina barn och vad det kan leda till. Hedmans tankar är varken nya eller revolutionerande, men det är viktiga funderingar kring barns idrottande. Ingen nämnd, och ingen glömd, men nog är det så att alltför många föräldrar/idrottsledare glömmer det viktigaste uppdraget för ungdomsidrotten – och det är inte att dana potentiella elitidrottsmän och -kvinnor, utan att ge så många barn som möjligt en meningsfull fritid och goda möjligheter till fysisk aktivitet.
Frågan som alla idrottsledare som sysslar med barn- och ungdomsidrott borde ställa sig själv inför varje träningspass är: på vems villkor tränar vi, på mina egna, på föräldrarnas eller på barnens. Kommer aldrig att glömma Sara (fingerat namn). Hon var elva år, en talang, stark, snabb, orädd, bra bollkontroll, en striker. På vägen hem från en förlustmatch var hon jättearg, jag frågade varför. ”Du toppade inte laget, därför förlorade vi, pappa tycker att du ska toppa laget, annars går jag till en annan klubb”. Det gjorde hon, slutade med fotbollen några år senare. Hon fick nog aldrig idrotta på sina egna villkor, det var pappans.
När elitsatsningarna kryper allt längre ner i åldrarna är det allt fler som inte får plats, som slås ut. Vi riskerar att missa en massa talanger när fysiska förutsättningar förväxlas med ”bollsinne”. Ett omfattande värdegrundsarbete förbättrar situationen, i varje fall för stunden, men inte tillräckligt mycket. Conny Fogelström (S), som är oppositionsråd i Täby kommun har ett förslag: att helt enkelt ställa krav på de föreningar som söker bidrag (Dagens Samhälle, 2012-04-20) för att sätta stopp för den, som han skriver, ”orimliga utslagningen som elitsatsningar bland barn skapar”. Kanske är det den vägen vi måste gå för att barn ska få vara barn lite längre.