FOTO: ERIK SVENSSON/SCANPIX
Mycket har sagts, och mycket har skrivits, om söndagens folkomröstning kring sjukvården i Västerbotten. Det som började med protestmöten, och en ockupation av sjukstugan i Dorotea, slutade med Sveriges första folkomröstning i en landstingsfråga. All heder åt Doroteaupproret och deras arbete, och all heder åt personerna bakom den kommande (?) folkomröstningen om ytterligare en bro över Skellefteälven.
Man kan ha väldigt många synpunkter på folkomröstningars vara eller inte vara i en representativ demokrati, men man måste samtidigt beundra alla dessa eldsjälars arbete och deras ambition att bredda och komplettera det representativa systemet.
Låt oss därmed lämna den kommande folkomröstningen om en bro över Skellefteälven därhän och koncentrera oss på den om sjukvården.
På söndag när valresultatet och valdeltagandet presenterats är allting över. Landstingsrådet Peter Olofsson (S) har sagt att han kräver att hälften av alla röstberättigade västerbottningar ska rösta för att han ska bry sig om resultatet. Det är faktiskt inget orimligt krav. Ett valdeltagande under 50 procent leder till legitimitetsproblem.
Hur har valrörelsen, eller vad det nu ska kallas, varit? Ja, inte har man jublat direkt, det har i ärlighetens namn varit en rätt trist, tråkig och förutsägbar historia. Den borgerliga alliansen har kastat paj på Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som i sin tur besvarat elden. Vänsterpartiet har i själva sakfrågan – den om akutvårdsplatserna i Dorotea och ambulansen i Åsele – ställt sig på de borgerligas sida, men samtidigt varit måttliga i kritiken mot kollegerna inom det i vanliga fall ack så solida och ogenomträngliga rödgröna blocket.
Alliansen har kritiserat Socialdemokraterna för att ha misskött landstingets ekonomi under, vid det här laget, rätt många år, och Peter Olofsson har kontrat med att kritisera den borgerliga regeringen för alltför snålt tilltagna statsbidrag. Den fråga som egentligen borde diskuteras, hur sjukvården i Västerbotten ska organiseras, har hamnat i skymundan när partierna skramlat ihop billiga partipolitiska poänger.
Om inte landstingsmajoriteten är både blind och döv borde folkomröstningen fungera som en väckarklocka, att det finns en gräns för hur mycket det går att skära i sjukvården. Här tänker alliansen rätt: att mer av pengarna ska gå till den egentliga sjukvården. Synd bara att partierna mest ägnar/ägnat sig åt pajkastning i stället för att seriöst diskutera vilken sjukvård som länsborna har rätt att kräva för alla skattekronor – oavsett bostadsort. Nivån på debatten har hittills knappast varit värdig Doroteaupprorets initiativ och insats.