Gång efter annan har alliansregeringen berömt sig själva, tagit till stororden för att beskriva satsningarna på infrastrukturen, talat om historiska investeringar. Förra årets infrastrukturproposition landade på 522 miljarder kronor för perioden 2014–2025.
Frågan är dock om vi får valuta för de enorma resurser som satsas på infrastrukturen i vårt land? Nej, konstaterar Riksrevisionen i en mycket kritisk rapport, regeringen har inte sett till att statens miljardsatsningar på vägar och järnvägar är effektiva, Underkänt, med andra ord.
Kritiken och slutsatserna är dock inte förvånande. För dig som följt med har Riksrevisionen under en följd av år kritiserat var och hur regering och riksdag satsar på infrastrukturen. Uppenbarligen har möjligheten för en minister att få ”klippa blågula band” lockat mer än att göra nödvändiga satsningar på underhåll. Därför ser det ut som det gör. Den svenska järnvägen borde ju klara en svensk vinter, men gör det inte. De prioriteringar som gjorts har därmed inte alltid varit de mest effektiva sett ur ett brett samhällsekonomiskt perspektiv.
Det är således både mycket och hård kritik som Riksrevisionen riktar mot regeringen. Det pratas om strukturer som leder till att nyttan av investeringar överdrivs, om kostnader som underskattas och om nödvändiga tilläggsinvesteringar som saknas i beslutsunderlagen. Samtidigt verkar det vara rätt riskfritt att ”fela”, att presentera vad som i efterhand närmast är att betrakta som rena rama glädjekalkylerna. Ingen ställs till svars. De stora infrastrukturprojekt som ”gått plus” är lätträknade. Skräckexemplet är tunneln genom Hallandsåsen, för 20 år sedan kostnadsberäknat till en miljard kronor, i dag elva gånger dyrare och ännu inte avslutat.
Det hade också varit intressant att få en inblick i hur finans- och näringsdepartementet räknar på samhällsnyttan, på effektiviteten, och vilka andra parametrar det tas hänsyn till. Tänker naturligtvis på Norrbotniabanan, som enligt vissa beräkningar skulle bli ett av Sveriges genom tiderna mest lönsamma infrastrukturprojekt.
Om regeringen inte vill bygga Norrbotniabanan är det en sak, men då ska man också öppet motivera varför, transparensen måste öka i processen. Vilket också Riksrevisionen påpekar när man uppmanar regeringen att ”mer transparent redovisa motiv och mål för infrastruktursatsningar”, och därmed också motiv för sådana som inte blivit av. Det självklara kravet måste därmed vara en öppen redovisning av alla fakta och ställningstaganden som låg till grund för den senaste infrastrukturpropositionen.
