Överbefälhavaren Micael Bydén måste ges förutsättningar att hantera den pågående förmågehöjningen.
Svensk försvarspolitik har en tendens att vara efterklok.
Det verkar vara bäst att möta hot först efter det att riskerna ökat. Att ha en väl förberedd grund att stå på, innan verkligheten gör sig påmind, är ingenting för svenska politiker.
Därför är det bra och dags att regeringen, med försvarsminister Peter Hultqvist (S) i spetsen, signalerat att försvaret ska få ökade kostnadsramar.
Grunden för de försvarsförhandlingar som nu inleds partierna emellan är försvarsberedningens rapport från förra våren. Den ska finansieras, utan att dess innehåll kompromissas bort alldeles för mycket av om-, ned- och bortprioriteringar.
En satsning som verkar överleva förhandlingsrundan är K4, ett nygammalt dragonregemente i Arvidsjaur. Tillsammans med ett nygammalt regemente i Göteborg ska de två verksamheterna utgöra en utökad grundorganisation. Arvidsjaur ska även, enligt försvarsberedningens önskemål, bli platsen för de två norrlandsjägarbataljonernas grundutbildning.
Fortfarande kan inte Sverige försvaras på mer än en plats under en ytterst begränsad tidsperiod. Övre Norrland beskrivs i försvarsberedningens rapport nästan som en avlägsen plats där ett snapphaneliknande katt-och-råtta-krig ska utspelas. Naturligtvis i den mån svenskt försvar kan visa uthållighet vid en regelrätt invasion av främmande makt.
De geografiska förutsättningarna tillåter enligt försvarsberedningen en ”uthållig strid med stöd av fördröjande fältarbeten och indirekt bekämpning”. Rapporten pekar ut en kombination av en mekaniserad brigad och norrlandsjägarbataljonerna i samarbete med ingenjörstrupper. De ska inriktas på att vintertid kunna verka i subarktisk miljö och ödemarksterräng.
Samtidigt är en nästan chockliknande ökning av förslagsanslaget inte utan utmaningar. Liberalernas försvarspolitiska talesperson Allan Widman har propagerat för att vara varsam med det stora och snabba inflödet av resurser i en organisation som inte är känd för att ha kontroll på sin ekonomi.
Därtill finns det högst praktiska utmaningar, både för Försvarsmakten och för de orter som likt Arvidsjaur kan stå inför nya etableringar av verksamhet.
Först det positiva: Sysselsättning och lokalt näringsliv kan få en välkommen boost när anställda och deras familjer flyttar med de nya verksamheterna. Även fler totalförsvarspliktiga i närområdet kan ha en god effekt på service och tjänster inom den privata sektorn. Men de kan även komma att ställa krav på ökad kommunal service i exempelvis Arvidsjaur.
Sedan det negativa: Det medföljer praktiska och tillståndsmässiga utmaningar. Utökad verksamhet innebär, just det, mer verksamhet: Ökat buller för övningsverksamhet medför inte sällan tillståndsprövningar av miljöskäl och protester med nästintill automatiska överklaganden.
Rikets säkerhet i all ära, men svensk byråkrati kräver som bekant även sina tributer.
Försvarsberedningen konstaterar lakoniskt att Sverige knappast behöver välövade fiender, beväpnade till tänderna, för att prova svensk militärförmågas tålamod: För skjutfältet i Tåme i Västerbotten tog miljötillståndsprövningen sammanlagt 17 år.
Svensk försvarspolitik måste framöver vara minst lika mycket inriktad på att bekämpa regelmässiga målkonflikter som att fylla på försvarets kassakista.
Csaba Bene Perlenberg