I en av 1980-talets bästa svenska låtar frågar sig Hansson de Wolfe United: Var kommer barnen in? Det är en fråga många säkerligen ställt sig efter en rad uppmärksammade händelser de senaste åren. Nu senast den 13-åriga flicka som misstänks ha tagit livet av sig genom att hoppa framför ett tåg. Hennes död tros ha föregåtts av mobbning i skolan och hot om att bilder på henne skulle läggas ut på nätet. Samtidigt erbjuder researrangörer barnfri solsemester i påkostad tv-reklam och krogar stänger dörren för familjer med barn. Frågan känns berättigad: Var kommer barnen in?
I ett inslag i ett nyhetsprogram på tv satt en reporter och pratade med några skolungdomar. De efterlyste större vuxennärvaro i deras miljöer och i deras värld. Den generation som sedan urminnes tider ansett föräldrar som varande mossiga stofiler efterlyser helt plötsligt att vuxenvärlden i allmänhet och föräldrarna i synnerhet ska bry sig mer. Samtidigt erbjuder researrangörer barnfri solsemester i påkostad tv-reklam och krogar stänger dörren för familjer med barn. Frågan känns berättigad: Var kommer barnen in?
I en ledare i det kristdemokratiska nyhetsmagasinet Kristdemokraten konstaterar ledarskribenten Elisabet Lann att ingenting går upp mot föräldrar som bryr sig efter att ha läst en rapport från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) som slår fast att allt färre ungdomar i nionde klass begår brott, och att det som främst minskar är snatteri, stöld och skadegörelse. De som inte begår brott uppges ha bättre kontakt med sina föräldrar.
Så är det säkerligen. Vuxenvärlden är viktig. Ändå låter vi researrangörer erbjuda barnfri solsemester i påkostad tv-reklam och låter krogar stänga dörren för familjer med barn utan att mycket mer än rycka lite på axlarna. Den allra sämsta sidan av den fria marknadens logik, de positiva sidorna är i klar majoritet, säger att bara det finns en efterfrågan så finns det ett utbud. Den inledande frågan känns mer och mer berättigad ju mer man nystar i ämnet: Var kommer barnen in?
Någonting har gått oerhört snett i ett samhälle där barnen förpassas till de icke önskvärdas skara, till femte–sjätte klassens medborgare, på ett ungefär, när vuxenvärlden ska åka på semester eller gå på krogen. Ja, det är lite hårddraget, den övervägande delen av alla barn är önskade, älskade, har goda och ärliga relationer med sina föräldrar, gör bra ifrån sig i skolan, sitter framför datorn på kvällarna i stället för att hänga med gänget på stan, och allt det där andra. Det är inte de barnen och ungdomarna som behöver hjälp och stöd från en vuxenvärld som inte alltid finns tillhands när den borde finnas där – det är alla andra. Hansson de Wolfe United fortsätter att fråga sig var barnen kommer in.
