Drygt halvvägs in i mandatperioden är det många ledamöter och ersättare som hunnit lämna sina politiska uppdrag – så även i Skellefteå.
Senast i raden är Jan ”Janscha” Johansson, färgstark socialdemokrat från Byske, bland annat ledamot i socialnämnden och ersättare i kommunfullmäktige. Han lämnar inte bara kommunalpolitiken, utan också partiet.
I ett inlägg på Facebook skriver han bland annat: ”Även om jag sammantaget, fortfarande hävdar att socialdemokraterna är det minst dåliga alternativet för Sverige i stort, så kan jag inte stå bakom de i mina ögon helt groteska strömningar av verklighetsfrånvarande identitetspolitik, som tyvärr håller partiet i ett järngrepp.”
Men Jan ”Janscha” Johansson är som sagt var inte ensam om att hoppa av. Fler av de folkvalda har lämnat politiken under den halva mandatperiod som gått sedan valet 2014 än under motsvarande tid efter valet 2010, konstaterar Statistiska Centralbyrån (SCB) på sin hemsida.
De flesta lämnar utan större dramatik, framförallt är det personliga skäl som ligger bakom: hälsa, arbets- och familjeförhållanden, flytt från kommunen.
För Socialdemokraterna i Skellefteå kom Jan Johanssons avhopp knappast oväntat, det är andra gången på ett år som han avsagt sig, som en S-politiker konstaterade.
Den eventuella ideologiska dramatiken inom socialdemokratin kan därmed lämnas därhän med konstaterandet att politiker som inte känner sig hemmastadda i ett parti gör klokt i att lämna det – oavsett vilket parti det handlar om.
Det är heller inte de enskilda avhoppen som är problemet för de politiska församlingarna. Problemet i stället är att de ökar och bara fortsätter att öka. Under förra mandatperioden (2010–2014) var det till exempel 19 procent av kommunfullmäktigeledamöterna som lämnade sina uppdrag.
Och i Skellefteå händer det med jämna mellanrum att partierna inte klarar av att fylla upp stolarna i fullmäktige. Här saknar Sverigedemokraterna helt ersättare till sina två ordinarie ledamöter.
Den stora huvudvärken för Sveriges representativa demokrati handlar om samspelet mellan väljare och valda, om att som folkvald politiker kunna och vara beredd att förvalta det förtroende som väljaren gett partiet, eller den enskilda ledamot som kryssas på valsedeln.
Livet kan förändras på några ögonblick, händelser som förändrar ett redan komplicerat livspussel kan omöjliggöra ett politiskt uppdrag. Andra upplever en känsla av att inte kunna påverka, att det i vissa frågor debatteras på en alltför hög teknisk detaljnivå eller att ens uppfattning inte längre synkar med partiets.
Men oavsett orsak så blir det problematiskt om alltför många hoppar av sina politiska uppdrag, inte minst på det lokala planet där ett personligt förtroende väger tyngre än på landstings- och/eller riksnivå.
Hur avhoppen framledes kommer att påverka politiken är det ingen som vet, det kan man bara gissa sig till. Men det här är en viktig fråga, som det inte går att blunda för. En fråga där både partier och väljare har ett gemensamt ansvar: vem är bäst på att långsiktigt, över hela mandatperioden, förvalta mitt och ditt förtroende.
Slutligen: All heder åt Jan Johansson som inte vill sitta kvar och agera ”politisk vilde”. Har man som folkvald lämnat ett parti har man också lämnat politiken och då lämnar ifrån sig det mandat som man är invald på – klokt agerat ”Janscha”.