Lagtexten är tydlig: Meddelarfriheten ger dig som är offentligt anställd rätten att informera medierna om i stort sett vad som helst. Din chef får inte fråga vad du sagt eller till vem, eller ens om det var du som sa det.
Verkligheten ser något annorlunda ut: De senaste åren har kantats av uppmärksammade och flagranta övertramp. När Expressen sommaren 2014 avslöjade oegentligheter inom Försäkringskassan började chefer spåra källan.
På den kommunala sidan hände samma sak i Lindesberg. När den personliga assistenten Helena Hansson slog larm anonymt i Nerikes Allehanda om gratis nattarbete tog hennes chef reda på vem det var som hade skrivit insändaren.
I Skellefteå är meddelarfriheten ett både kärt och gammalt diskussionsämne när kommunfullmäktige sammanträder. Det talas om chefer som efterforskat vem som sagt vad, om chefer som bett anställda att byta jobb och chefer som helt sonika meddelat att ”det är jag och ingen annan som pratar med media”.
Det var bara några exempel på den tystnadskultur som börjat breda ut sig; offentligt anställda vågar inte/vill inte berätta om vad de ser, om missförhållanden på sin arbetsplats. Någonting som journalister har att brottas med dagligen.
I kampen om befolkningsökning har kommunerna börjat värna och vårda det egna varumärket som en äggsjuk höna. Självbilden har blivit allt viktigare, oavsett om andra delar den eller inte.
I tisdags debatterades meddelarfriheten – observera att det är en frihet, inte en skyldighet – ännu en gång i kommunfullmäktige. Ärende 6: Interpellation av Andreas Westerberg (L) om meddelarfrihet inom äldreomsorgen och Ärende 7: Interpellation av Andreas Löwenhöök (M) om anställdas möjlighet att prata med media.
Det är två viktiga interpellationer. Öppenhet är ett fundament i ett demokratiskt samhälle.
Några nya insikter eller svar levererades inte: Naturligtvis värnar vi meddelarfriheten, självklart ska chefer inte efterforska källan. Majoriteten sa precis vad som förväntades av dem. Men frågan tycks vara känslig; vanligtvis talföra socialdemokrater blev alltmer talträngda.
Socialnämndens ordförande Kenneth Fahlesson (S) hoppades att det var sista gången frågan debatterades i fullmäktige, utan att säga om det var personalen som skulle hålla tyst eller om det var cheferna som skulle börja följa lagen.
Andra påpekade att det bästa var att prata med chefen, inte med media. Men om ingenting händer trots att man pratat med chefen …
Ann Åström (S) föreslog i ett sansat inlägg en nollvision för övertramp av meddelarfriheten.
Men den som hade hoppats på klara besked, på en handlingsplan, eller någonting annat i den stilen, hoppades förgäves. De allra flesta socialdemokrater som var uppe i talarstolen valde att tala runt och snacka strunt i stället för att sakligt bemöta kritiken.
Så vad göra?
För det första kan anställda som upplever att de utsatts för påtryckningar anmäla kommunen till JK eller JO. För det andra kunde Skellefteå S-politiker bättre verka för att värna svensk offentlighet. För det tredje borde en utomstående utredning få i uppdrag att granska hur yttrande- och meddelarfriheten efterlevs i praktiken.
För övrigt anser jag att även privatanställda i offentligt finansierad verksamhet ska omfattas av meddelarfriheten.