En tv-reporter svischar förbi, ett inslag på knappa minuten på kvällsnyheterna, en liten notis i lokaltidningen, på nätet är det svårt att synas, lätt att försvinna i mängden.
Det är inte bara media som har svårt att hänga med i svängarna när medielandskapet ritas om, när flödet av information ständigt finner nya vägar. Många intresseorganisationer har fått allt svårare att nå ut med sitt budskap, samtidigt som det blivit allt viktigare att synas, för att inte riskera att försvinna i mängden.
Braskande rubriker kräver alarmerande siffror. Och alarmerande siffror har de tre största barnrättsorganisationerna i Sverige – Bris, Majblomman och Rädda barnen – varit duktiga på att förmedla. Därmed inte sagt att de alltid har varit med sanningen överensstämmande, vilket onsdagens ”Uppdrag granskning” med all önskvärd tydlighet visade.
Det är många som behöver rannsaka sig själva, se över sina värderingar utifrån ett objektivt perspektiv: media för det allt mer uppskruvade tonläget i nyhetsförmedlingen, men självklart också barnrättsorganisationerna själva, som i jakten på tid och utrymme i mediebruset presenterat mer eller mindre vinklade siffror i sina kampanjer.
När Uppdrag gransknings Janne Josefsson gav sig ut på resa i Sverige, i jakt på sanningen, hade han svårt att hitta de barn som skulle kunna passa in i den bild som barnrättsorganisationerna förmedlar. Därmed inte sagt att det inte finns barn som lever i familjer som har det tufft, mycket tufft, men det är en helt annan sak.
Att jobba för att socialt och ekonomiskt utsatta barn ska få det bättre är naturligtvis en både ädel och hedervärd sak. Men man ska göra det med justa metoder, inte utifrån ett siffertrixande för att skruva upp nivån i debatten. Den trovärdighet som Bris, Majblomman och Rädda barnen successivt och målmedvetet byggt upp genom åren har fått sig en rejäl törn. På samma sätt som Röda korset fick det i samband med avslöjandena kring förre Folkpartiledaren Bengt Westerbergs styrelsearvode, på samma sätt som Hem och skola fick det i samband med avslöjandena kring deras insamlingsstrategi där stora delar av pengarna hamnade hos ett callcenterföretag. De som drabbas är de som behöver hjälpen allra mest.
Det är bara att hoppas att Sveriges intresseorganisationer, i varje fall de seriösa, för det finns avarter även i den här branschen, har lärt sig en läxa. Det är med korrekta siffror, korrekt analyserade och presenterade, som man i längden kommer längst. Allsköns siffertrixande avslöjas (nästan) alltid – om inte förr så senare. Det har den journalistiska granskningen av ett antal intresseorganisationer under senare år visat.
