FOTO: MARKUS SCHREIBER/AP PHOTO/TT
Har vi i samhällsdebatten förlorat förmågan att se människovärde i något annat än ekonomiska termer? Frågan ställdes i slutet av förra veckan av filosofen Ann Heberlein efter att Borzoo Tavakolis öppna brev till sverigedemokraten Kent Ekeroth blivit en av höstens mest länkade texter på Facebook och andra sociala medier (Dagens Nyheter 2013-11-21).
Det är lätt att ta till sig både vreden Tavakoli känner inför Ekeroths rasism och hans berättelse om hur han efter att ha kommit som politik flykting till Sverige framgångsrikt gjorde karriär som ekonom.
Men när Tavakoli väljer att argumentera mot Ekeroth genom att lyfta fram sin egen yrkeskarriär, att han (till skillnad från Ekeroth) aldrig har fått synpunkter på sin inkomstdeklaration och att han har akademiskt högpresterande barn, anammar han ett perspektiv där bidraget till tillväxten och välfärden blir det enda som ger människan ett värde och rätt till en plats i samhällsgemenskapen.
Visst finns det goda ekonomiska argument för ökad invandring, men invandringens potentiella ekonomiska vinster får aldrig bli politikens enda måttstock. Rörlighet över gränser handlar i först hand om människors rätt att söka ett bättre liv, inte om samhälleliga behov.
Men att människor bedöms, och tillmäts värde, utifrån deras samhällsekonomiska bidrag är, som Heberlein konstaterar, inte unikt för invandringsdebatten. Liknande tendenser finns i svensk samhällsdebatt i stort.
Länge var det en självklarhet att politiska förslag i debatten bedömdes utifrån hur de skulle påverka samhällets svagaste; ensamstående föräldrar, arbetslösa eller långtidssjukskrivna.
Det är ett perspektiv som så gott som helt försvunnit. I dag ligger tolkningsföreträdet snarare hos dem som kan visa att de bidrar ekonomiskt. Låt oss kalla dem ”medelklassen”, ”storstadsväljarna”, ”samhällsbärarna”, ”jobbskaparna” eller vad de för dagen benämns av politiker från höger till vänster.
Kanske har förändringen en positiv sida i att vi blivit mer medvetna om hur välstånd skapas.
Men konsekvensen har samtidigt blivit att de som inte bidrar ekonomiskt, oavsett om det är tillfälligt genom sjukdom eller arbetslöshet, eller mer permanent genom förtidspension eller funktionshinder, kommit att marginaliseras och ifrågasättas. Det är trots allt bara en hårfin skillnad mellan sverigedemokratiska beskrivningar av invandrare som parasiter på välfärdsstaten och bilden av sjukskrivna som fuskare och socialbidragstagare som lata och oansvariga.
I dag kanske det framstår som en utmanande tanke, men förmågan att föreställa sig hur man själv skulle vilja bli behandlad som flykting, sjukskriven eller funktionshindrad är sannolikt den bästa grunden att stå på om man vill göra samhället bättre.
Svend Dahl
