Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT
Kiruna IF drog på sig regnbågsfärgade tröjor, satte ner foten mot homofobi för att bli en mer öppen hockeyförening – en dit alla var välkomna.
Resultatet? Sponsorer hoppade av, andra tillkom, spelare i laget hotades.
Rallycrossföraren Viktor Johansson från Älvsbyn i Norrbotten dekorerade sin bil med en regnbågsflagga. En sponsor hoppade av samarbetet.
Naturligtvis är det upp till det privata näringslivet att välja vem/vilka de vill sponsra, och inte sponsra, och på vilka grunder. Stämmer inte föreningens/idrottsutövarens ställningstagande överens med företagets profil – hur märklig och out of date den än kan tänkas vara – är det förståeligt att företaget tackar nej, eller avbryter ett samarbete. Precis på samma sätt som föreningen/idrottsutövaren kan och ska tacka nej till sponsorer om åsikterna inte går att förena.
Men när det handlar om offentliga pengar, i form av olika kommunala föreningsstöd och bidrag, eller ren och skär sponsring genom kommunala bolag, borde kravet på föreningen vara solklart: Vid startlinjen är alla lika. Oavsett vem du är och varifrån du kommer, först i mål vinner.
Och detta naturligtvis oavsett om det handlar om fotboll, frimärken, schack eller kultur.
I förra veckan var det sammanträde i fritidsnämnden i Skellefteå. En fråga som diskuterades var om det behövs särskilda regler, kopplat till föreningsbidraget, för att motverka diskriminering av hbtq-personer. Det tycker Liberalerna, som skrivit en motion i ämnet, men inte S-majoriteten i nämnden. Den ansåg att det finns risker med att peka ut enskilda diskrimineringsgrunder i reglerna för föreningsbidrag.
Det är inte svårt att hålla med Socialdemokraterna i den här frågan. Självklart finns det risker med att peka ut enskilda diskrimineringsgrunder. Men det finns också risker med att sitta med armarna i kors och ingenting göra. Och de riskerna är mycket större. Undersökning efter undersökning visar till exempel att många unga homo- eller bisexuella har känt sig rädda och otrygga i samband med idrottsverksamhet.
Idrottsrörelsen är inte ensam om problematiken.
Men, säger vän av ordning, visst finns det en diskrimineringslagstiftning.
Jo, det finns en sådan, men det hindrar inte en kommun från att vara glasklar i sitt ställningstagande: en förening/organisation som tar emot kommunala bidrag ska ”motverka diskriminering och annan kränkande särbehandling på grund av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck”, som det heter i Liberalernas pressmeddelande.
Sverige har kommit långt, något annat kan man inte säga. I fler än 70 länder är det fortfarande olagligt att vara homosexuell och i några av dessa riskerar homosexuella dödsstraff. Men att ha kommit långt är ingen ursäkt för att inte sträva efter att komma ännu längre.
I en tid när Sveriges största folkrörelse, föreningsrörelsen, riskerar att bli ett av homofobins sista fästen kan det aldrig vara fel för en kommun – i det här fallet Skellefteå – att förtydliga reglerna kring föreningsbidrag.
Men samtidigt behöver reglerna inte bara förtydligas vad gäller diskriminering av hbtq-personer, de behöver förtydligas vad gäller all form av diskriminering. Föreningarna måste bli bättre på att skapa trygga miljöer och på att motverka all form av diskriminering, oavsett om det handlar om kön, etnisk tillhörighet, religion och en hel del annat.
Det borde Liberalernas motion ha handlat om i stället, om all form av diskriminering inom föreningslivet.