Inför ett svenskt totalförbud mot rökning 2025, föreslår representanter för en rad lungcancerorganisationer (DN, 2013-03-13). Det är lätt att förstå deras perspektiv: rökning är den enskilt största orsaken till cancer, enligt Cancerfonden dör fortfarande omkring 4 000 personer årligen till följd av giftpinnarna.
Det är välkommet med tydliga inlägg i rökdebatten, ofta har rökmotståndare duckat inför ordet förbud, trots önskan om politiska insatser för ett totalt rökfritt samhälle. Så vad skulle ett totalförbud innebära? En rad bekymmer skymtar genast, ett är förstås att smugglingen skulle öka. Förbud är även en fråga om hur mycket det går att styra vad myndiga medborgare väljer att göra med sin hälsa.
Samhället kan göra en hel del mot rökning, utan att klampa in för mycket på det privata området. I gårdagens Norran (2013-03-13) stod det om Anderstorpsskolans satsning mot rökning, där tobaksinformatörer varnar elever. Det är bara att önska dem lycka till; ungdomar ska veta vad rökning ger för konsekvenser. Överdrifter behövs inte, dem minns jag från min egen tonårstid, men saklig information är viktig.
Butiker som inte följer åldersgränsen för att sälja cigaretter ska känna att det straffar sig, och offentliga lokaler ska givetvis vara rökfria. Frågan är om vi behöver gå längre, om vi behöver förbjuda rökning på balkonger, på uteserveringar och andra ställen.
Risken är att vi hamnar i ett läge där människor anses behöva skyddas mot alla faror här i världen. Då är listan oändlig; det är farligt att äta fel, att sova fel, att gå över gatan – ja, det är farligt att leva över huvud taget. Och den som struntar i sin hälsa har alla möjligheter att göra det, hur mycket staten än ingriper.
Ni kanske minns att det nyligen uppstod en diskussion i Arjeplog, där kommunen har drivit igenom tobaksförbud för kommunanställda och numera även för arvoderade fritidspolitiker. När den snusande centerpartisten Ulf Ottosson protesterade fick han av kommunalrådet Britta Flinkfeldt-Jansson (S) svaret att det är ”ett renlighetskrav” att han slutar snusa.
Det är en sak att kräva av politiker det man kräver av medborgarna, ett annat att låta pekpinnen vina av moralistiska renlighetsskäl. I den mån tobaksbruk inte skadar omgivningen, och där får man skilja på tobaksrök och snusande, bör människor lämnas i fred i den mån det går.
Lägg hellre krut på att ge barn och unga en stabil grund att stå på; med gott om idrott och information om rökningens skadeverkningar på schemat. Viljan att låta bli tobak kan trots allt bara komma underifrån.