Åtgärder mot spelberoende hade varit betydligt mer välkommet än att peta i spelbolagens marknadsföring. Eller hur civilminister Ardalan Shekarabi?
Det rådde ingen som helst tvekan.
Allt skulle bli så bra, så bra.
Sedan årsskiftet har Sverige en omreglerad spelmarknad. Det var inte ett årsskifte för tidigt. Vad den nya lagstiftningen får för konsekvenser på sikt är svårt att säga. Men civilminister Ardalan Shekarabi (S) vill inte vänta och se. Det hade bara gått drygt en månad innan han bildligt slog näven i bordet och kallade till sig spelbolagen för en diskussion kring den omfattande reklamen.
Vi möter den överallt. Den aggressiva marknadsföringen som ska få oss att börja spela, alternativt spela mer. Stora annonstavlor har intagit det offentliga rummet, förförisk spelreklam möter oss så fort vi slår på tv:n därhemma.
Till och med ”kära, gamla” SVT hakade på och tyckte att det kunde vara lämpligt att ett spelbolag sponsrade Melodifestivalen. Vilket är fullkomligt obegripligt. Ett av Sveriges största tv-jippon, en tillställning i sex avsnitt, med en stor ung publik. Samtidigt som reklamen enligt spellagen inte får rikta sig, direkt eller indirekt, till unga under 18 år.
Efter en omfattande etisk debatt tog SVT dels sitt förnuft tillfånga, dels sitt public service-ansvar, och meddelade att spelbolag inte kommer att få sponsra Melodifestivalen från och med 2020. I samband med SVT:s sportevenemang råder redan i dag restriktivitet. SVT ser över möjligheterna att skärpa regelverket ytterligare.
Det är bra. Det ingår inte i ett public service-företags uppgifter att få folk att börja spela eller att få folk att spela mer. För det är vad spelreklamen i alla sina former, dit sponsring hör, går ut på. Att få folk att förändra sitt beteende.
I sin förlängning handlar det om trovärdighet.
Även för civilminister Shekarabi handlar det om trovärdighet. Om en marknad omregleras brukar det hända saker, ofta samma saker. De företag som verkar på marknaden försöker lägga beslag på marknadsandelar. Det är så marknadskrafterna funderar.
Att spelbolagens reklam skulle bli både mer omfattande och aggressivare i samband med årsskiftet borde Shekarabi ha kunnat räkna ut. Men i stället för att agera i förväg reagerade han i efterskott. Spelreklamen är förvisso oerhört tröttsam, och svår att värja sig mot för de som brottas med en spelproblematik. Men det går inte förbjuda allt som är enerverande och tröttsamt.
Att komma åt mängden reklam kommer att bli svårt. Det finns alltid nya kryphål att upptäcka. Att skärpa lagstiftningen, som Ardalan Shekarabi hotar med, kommer heller inte att hjälpa dem som redan sitter fast i spel- och skuldfällan.
Spelreklamen har ökat, ja, men det har också möjligheten att få hjälp mot sitt spelberoende gjort. På sajten spelpaus.se kan vem som helst stänga av sig själv från fortsatt spelande hos de licensierade spelbolagen. Kryphålet är de olicensierade.
Men det räcker inte. Vad som framförallt behövs är mer och bättre vård för de som fastnat i spelträsket och är på väg att sjunka. Att lova mer pengar från överskottet från statens spelbolag, och från skatter från licensierade spelbolagen, till åtgärder mot spelberoende, hade varit betydligt mer välkommet än att peta i spelbolagens marknadsföring.