FOTO: STEFAN JERREVÅNG/TT
Den moderata partistämman häromveckan fattade beslut om att förlänga provanställningsperioden till tolv månader. Det är svårt att beskriva som något annat än värsta sortens slentrianpolitik.
FOTO: STEFAN JERREVÅNG/TT
Den moderata partistämman häromveckan fattade beslut om att förlänga provanställningsperioden till tolv månader. Det är svårt att beskriva som något annat än värsta sortens slentrianpolitik.
För att vara ett parti som tar varje tillfälle i akt att tala om jobben gick Moderaterna ordentligt vilse på sin partistämma häromveckan.
Samtidigt som förtroendet för Arbetsförmedlingen är rekordlågt röstade moderatstämman för att behålla dagens system. Trots tal om ”en bred översyn” av Arbetsförmedlingens verksamhet, avvisar man tankarna på att konkurrensutsätta verksamheten.
Det är ett svårförståeligt beslut. Mycket tyder på att Arbetsförmedlingens monopol är ett hinder om man vill få till bättre matchning mellan arbetssökande och arbetsgivare. Än märkligare blir moderatstämmans beslut när man väger in att det finns flera väl genomarbetade förslag på hur Arbetsförmedlingen skulle kunna reformeras.
Centern har exempelvis föreslagit ett system där de arbetssökande får välja bland fristående arbetsförmedlare, som får ersättning utifrån svårighetsgrad och resultat. Ett liknande system används med goda resultat i Australien.
Den moderata partistämman fattade också beslut om att förlänga provanställningsperioden till tolv månader, från dagens sex. Det är svårt att beskriva som något annat än värsta sortens slentrianpolitik. I sig är provanställningar en bra sak. Att en tillsvidareanställning kan inledas med en prövoperiod sänker trösklarna in på arbetsmarknaden. Men det innebär inte att fördelarna ökar ju längre provanställningarna blir. Ändå tycks Moderaterna och flera andra allianspartier resonera på det sättet.
För det första kan man invända att det för de flesta arbetsgivare går på ett par månader att se om en person är lämplig för ett jobb. En förlängning gör med andra ord ingen egentlig skillnad. Och om det finns branscher med särskilda förutsättningar går det, som TCO:s chefsjurist Samuel Engblom påpekat, att i kollektivavtal komma överens om längre prövoperioder.
För det andra finns det en risk att en förlängning av provanställningsperioden för med sig oönskade effekter. Det handlar dels om risken att vissa arbetsgivare kommer att utnyttja provanställningar även om de inte tänker tillsvidareanställa. Dels riskerar det att, som bland annat Malin Sahlén vid näringslivets tankesmedja Timbro konstaterat, gå ut över rörligheten på arbetsmarknaden. Om man på varje nytt jobb behöver vara provanställd under tolv månader – utan något som helst skydd mot uppsägning – riskerar det att leda till att många tänker både en och två gånger innan de byter jobb.
Det är med andra ord svårt att se några positiva effekter av längre provanställningar. Ändå riskerar det att tillsammans med fortsatt arbetsförmedlingsmonopol bli alliansens politik. Jobbpolitiken är alldeles för viktig för att sjabblas bort genom reformrädsla och slentrianförslag. Det borde allianspartierna veta.
Svend Dahl
