Vänsterpartiet är, trots allt, fortfarande socialistiskt. Foto: Adam Ihse/TT
Vänsterpartiet fyllde 100 år i helgen.
Är det något att fira?
Det är ett parti med rötter i kommunismen, som anno 2017 preciserar det som socialism och feminism, på ekologisk grund.
Det kan låta fint. Men socialism har aldrig varit, och är inte vackert.
Att avskaffa kapitalismen skulle innebära samma umbäranden som på Kuba, i Venezuela och i Nordkorea.
Där vet människor hur det är när staten konfiskerar företag. Där mat och mediciner är en bristvara. Där ingen kan skapa verkligt välstånd och frihet för sig själv och sin familj. Där människor svälter eller prostituerar sig för att överleva.
Socialismens hårda kommandoekonomi ska i Sverige implementeras genom vinstförbud för företag som tillhandahåller tjänster som råkar tillhöra ”välfärden”.
Ilmar Reepalus långtgående slutbetänkande om hur han vill inskränka möjligheterna att bedriva långsiktig verksamhet för inte minst små aktörer, till exempel barnmorskemottagningar och förskolor, är inte tillräckligt radikalt enligt Vänsterpartiet.
Förbud mot ”vinstjakt” är den fråga som V drivit hårdast i budgetsamarbetet med den rödgröna regeringen. Det säger något om de antikapitalistiska skygglapparna hos det forna Sveriges kommunistiska parti, sedermera Vänsterpartiet kommunisterna och för närvarande, rätt och slätt, Vänsterpartiet.
Att ha hjärtat till vänster betyder inte att man är godare, vilket många verkar tro. Man har inte bättre avsikter än någon som är liberal eller som står till höger. Man har bara helt fel metoder att nå sina ideal: likriktning, förbud och höga skatter.
Tron på att det offentliga alltid – per definition – är bättre och ”mer demokratiskt”” är fullkomligt naiv. Det finns åtskilliga exempel på hur både politiker och ämbetsmän ägnar sig åt svågerpolitik och korruption. De är inte födda till bättre människor än de som arbetar i näringslivet.
Det är därför det är så viktigt med rätt incitament, fria medier, val, transparens och konkurrens.
Och icke att förglömma, människor i privata företag kan också bidra till välfärd och välbefinnande.
Dessutom finns det i vänsterkretsar en inte alltför vacker kritik av öppna samhällen som USA och Israel, eftersom de är förblindade av sitt förakt för individualism och kapitalism.
Antisionismen blir därför tyvärr alltför ofta liktydigt med antisemitism.
Antiamerikanism blir alltför ofta detsamma som kritik västerländsk demokrati och marknadsekonomi.
Men för att vara rättvis är Vänsterpartiets vurm för de med sämst ställning i samhället sympatisk. Det kan röra sig om ensamstående mödrar, flyktingar och transpersoner. Gott så.
Men en liberal invändning är att vänsterpartister anlägger ett ovanifrånperspektiv där de ska hjälpa grupper – inte enskilda personer.
De ser inte individer som råkar ha en av många identiteter eller en för tillfället besvärlig livssituation. Dessa har, var och en, en rättighet att bli betraktade som starka och förmögna att – med stöd och rätt förutsättningar – ta ansvar och kommando över sin situation och förbättra den.
Måhända kan partiledaren Jonas Sjöstedt ta intryck av denna kritik när han land och rike runt debatterar med sin politiska motsats, liberalen och Centerledaren Annie Lööf. Hoppas kan man ju.
Sofia Nerbrand
