Att ta sig fram på svenska i Finland har blivit allt svårare.
Det går bra på engelska, hyggligt på tyska och franska, men svenska …
Inte för att man inte kan, utan för att man inte vill, eller vågar. Många av de runt 300 000 svensktalande i Finland känner sig hotade för att de använder ”fel” modersmål. För några år sedan mordhotades ett flertal kända finlandssvenskar för att de pratade svenska offentligt.
När Finland för 200 år sedan skildes från Sverige, som en följd av det så kallade finska kriget, hade landet varit en del av det svenska riket i 600 år. Det är därför svenska talas i Finland och det är därför som svenskan har en språklig särställning där.
Finlands historia som självständig stat har kantats av ekonomiska stålbad. När tiderna är sämre, när politiker ställs inför svåra överväganden, och tvingas ta tuffa beslut, är det lätt att grupper medvetet eller omedvetet ställs mot varandra. Här är inte Finland unikt på något sätt.
Men att svenskans ställning så snabbt och så radikalt försvagats beror inte bara på att Sannfinländarna, det starkt invandringskritiska landsbygdspartiet, både länge och framgångsrikt fört en intensiv kamp mot det svenska språket och den finska konstitutionella tvåspråkigheten.
Det beror heller inte på att frisinnade Svenska folkpartiet, som ser som sin främsta uppgift att tillvarata den finlandssvenska befolkningens rättigheter och intressen, inte längre innehar några ministerposter. Annars har Svenska folkpartiet varit ett parti som suttit med i så gott som alla regeringskoalitioner.
I dag styrs Finland av en trepartiregering bestående av Centern, Sannfinländarna och borgerliga Samlingspartiet. Juha Sipilä från Centern är statsminister.
Senast jag i jobbet besökte Finland hade jag möjlighet att prata med både akademin, näringslivet och kulturen om det svenska språkets försvagade ställning.
Alla var nästan rörande överens om att den främsta orsaken till detta står att finna inom familjerna. För inte så länge sedan gifte man sig sällan över den finsksvenska språkbarriären, det gör man nu och i tvåspråkiga familjer väljs finskan i de allra flesta fall som huvudspråk.
Det är en utveckling som är väldigt svår att stoppa.
Även om det för tillfället ser mörkt ut för den grundlagsskyddade svenskan i Finland måste man komma ihåg att språkpendeln genom åren har svängt fram och tillbaka.
Finskhetsförbundet drev i början av 1900-talet en stridslysten kamp för att Finland skulle bli helfinskt. Under kriget fanns inget utrymme för språkträta, patriotismen enade Finland, och efter kriget klingade språkkonflikten av.
Nu är det andra tider – igen …
Men frågan är: behöver vi i Sverige överhuvudtaget bry oss. Kan inte Finland få ha sin bastu, sina sjöar, sitt Helsingfors och sin finska i fred?
Jo, visst, men i tider när avspänning ersatts av upptrappning i Östersjöregionen, tacka Ryssland för det, behövs starka vänskapsband. Det ska inte råda någon som helst tvekan om vem som är ens vän och vem som är ens fiende.
När de redan starka banden mellan Finland och Sverige blir än starkare, inte bara militärt, utan också inom näringsliv, forskning och kultur, är det också naturligt att den finlandssvenska kulturen och svenskan behåller sin trots allt förhållandevis starka ställning i Finland.
- Fotnot: Rubriken i fri översättning lyder ”Tyvärr, jag talar inte svenska”