C-ledaren Annie Lööf är beredd att släppa fram Stefan Löfven som statsminister.
Förhandlingarna kring regeringsfrågan har varit både långa och låsta.
Men om ingenting oförutsett händer så ligger vägen öppen för Stefan Löfven som statsminister. Eller rättare sagt, den ligger öppnare än tidigare. Det är fortfarande ett par pusselbitar som ska falla på plats. Liberalerna ska till exempel säga ja och Vänsterpartiet får inte säga nej.
På fredagen tog C-ledaren Annie Lööf till orda. Meddelade att det nu finns ett utkast till en politisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Och att partiets ledning rekommenderar förtroenderådet att säga ja till Löfven.
Annie Lööf var nöjd, men nöjdast av alla är nog S-ledaren Stefan Löfven. Han har länge närt en dröm, att begrava blockpolitiken och splittra den borgerliga alliansen. Att lyckas med det har inte varit gratis. Löfven har fått betala, tvingats till betydande eftergifter, förflyttat socialdemokratins politiska tyngdpunkt avsevärt högerut.
Det är bra för Sverige.
Den historiska fyrpartiöverenskommelsen innehåller bland annat några inom socialdemokratin kontroversiella förslag som friare hyresreglering – fri hyressättning vid nyproduktion – och en kompromiss om arbetsrätten. Till avdelningen sakpolitiska segrar kan Centerpartiet och Liberalerna också räkna in bättre villkor för företagare, som sänkt arbetsgivaravgift, ett breddat rut-avdrag och borttagen värnskatt 2020.
I utkastet finns också en intressant och välkommen skrivning kring skolan. Den handlar om att utreda förutsättningarna för en förstatligad skola. Det här är en fråga som Lärarnas riksförbund drivit hårt i många år med politiskt stöd från främst Liberalerna. Nu ska frågan utredas.
Stefan Löfven har länge, och med skärpa, talat om behovet av en stark och handlingskraftig mittenregering. Förutsatt att det blir ja till överenskommelsen, är det vad han får? Nej, inte nödvändigtvis. Nu när det politiska landskapet ska ritas om lär det bli ganska stökigt framöver. Tidigare politiska antagonister ska hitta sätt att samarbeta, inte minst kring sakpolitiska frågor.
För Stefan Löfven gäller det att bevisa att socialdemokratins högersväng inte innebär att man blir ett parti som administrerar en liberal politik.
För Liberalerna väntar en kamp för överlevnad, oavsett om man väljer att stödja Stefan Löfven eller Ulf Kristersson. Splittringen inom partiet har accentuerats och vidgats under höstens kontrollerade parlamentariska kaos. Generaliserande har socialliberaler och frisinnade stått på ena sidan, medan mer högerinriktade liberaler har stått på den andra.
Även inom Centerpartiet finns det en spricka. Alla är inte lika nöjda som Annie Lööf. Hon kan dock trösta sig med att ha ett så starkt internt stöd att en palatsrevolution ligger väldigt långt borta.
Annat är det med L-ledaren Jan Björklund. Senast hans kompetens som partiledare på allvar ifrågasattes var 2017 när Birgitta Ohlsson utmanade honom. Den gången var Björklund starkare.
Hur länge han förblir starkare återstår att se. Skulle Liberalernas partiråd på söndag mot förmodan säga nej till uppgörelsen lär Jan Björklunds dagar som partiledare vara räknade. I kulissen avvaktar namn som Gulan Avci, ordförande för Liberala kvinnor, och Johan Persson.
Men den stora frågan är vad väljarnas dom över Liberalerna blir: blir den alltför hård riskerar partiet att åka ur riksdagen.